Jag diktar för ingen –
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.
-Vilhelm Ekelund
Igår på självaste valborgsmässoafton inledde jag min cellgiftbehandling. Första av tre taxotere-behandlingar är nu ”avklarad”. Jag sov dååååligt natten till tisdagen, om det var kortisonet eller nerverna som spökade vet jag inte. Klockan 10 skulle behandlingen gå av stapeln, jag var där ca 20 min innan eftersom jag vill vara säker på att hitta dit. Det var inget som helst problem, Nyköpings sjukhus är inte så stort 
.
Sköterskan som skulle ta hand om mig var väldigt trevlig och innan hon kopplade upp mig gick hon igenom mediciner och lite annat som var bra att veta. Jag frågade om kylvantar/tofflor för att skydda naglarna och det fick jag. Jag hade tagit med mig min ipad som jag fått ärva av pappa, men med vantar på gick det inte att använda den :/ så det blev min bok istället. Fredrik och Emi har lovat att jag ska få en lila ”pad-penna”. Det kan behövas
Jag tror det jag var mest nervös över var att port-a-cathen inte skulle funka, men det gjorde den utan problem. Väl uppkopplad tog injektionen en timme. Halvvägs igenom började kylvantarna tina så jag bad om nya, oturligt nog var de andra upptagna, men jag fick mjuka kylklampar att stoppa in i vantarna istället. Jag fick en liten kylskada på lillfingret av dessa, men det är ok idag.
Efter att jag varit ”hooked up to the matrix” var det bara att ta min arsenal med krämer och tabletter och knalla hemåt. Emi och Fredrik hade sovit länge. Jag ringde dem kl.12.30 och då var de rätt nyuppstigna. Jag passade på att handla till kvällens grillning hemma hos Klara och Johan. Jag mådde bra, om än lite skakig. Det berodde nog mest på nerver. När jag kom hem var jag rätt trött så jag la mig på soffan och Fredrik gick ut i den kalla vårvinden och lekte med Emilie så jag fick vila. Sen begav vi oss till Sjösa för Valborgsfirande.
Det var vi och Klaras fina granne Pia med yngsta dotter som hade en trevlig grillning med korv, kött, baconinlindad halloumi, svampinjoner, paprika, rödlök och annat gott. Jag, Fredrik, Emi, Pia, hennes dotter Frida och Klaras flickor Elsa och Sara begav oss till Valborgsmässoelden i Sjösa. Johan stannade hemma, för han hade ont i sin portvinstå
och Klara var trött efter jobbet och satt hellre hemma. Jag tycker mycket om majelden. En valborg är ingen valborg utan att jag fått sitta och meditera framför den stora brasan. På något sätt kändes den väldigt symbolisk, just för mig, detta år. Jag fick min första Taxotere och i min kropp ska eventuella kvarlevande cancerceller brinna upp, förintas och ge plats för en ny spirande grönska.
Under kvällen kände jag ett tryck i huvudet och senare framåt 23-tiden även ett tryck över bröstkorgen, en diffus värk. Vid 6 på morgonen vaknade jag av att jag mådde lite illa, magen var körig och kändes sur. Jag gick ner och tog min kortison och två novalucol. Det hjälpte. Jag somnade om och sov till 11.30. Idag har jag ont i huvudet och kroppen känns som om jag har influensa eller som jag har en rejäl baksmälla. En skakighet och trötthet har tagit tag i mina lemmar och jag vill helst bara ligga ner, men jag väljer att blogga istället Fredrik ska ta med Emi till Buzis tillsammans med Johan, Elsa och Sara. Då ska jag passa på att vila en stund. Idag skiner solen, så jag överväger att sätta mig ute en stund. Kanske försöka ta en promenad. Jag tänker inte låta biverkningarna styra allt för mycket. Nu ska jag ta mig en till kopp kaffe.
En skojig parantes är att sen i måndags har Emi börjat träna på rrrrrr. Hennes ”ärrrr”, ”därrrr”, ”varrrrrr” är fullständigt bedårande. Att använda r-ljudet är ju faktiskt svårt, inte ens alla 6-åringar behärskar det, så att min lilla filifjonka på 3,5 har börjat hitta det ljudet gör mig larvigt stolt. Inte för att det spelar någon som helst roll om hon lär sig det nu eller när hon blir sju, men lite fånig föräldrastolthet över hennes framsteg tycker jag ändå jag har rätt att känna. Plus, som jag sa, det låter så himla gulligt
Onsdagen den 24 april åkte jag och Fredrik till Eskilstuna för att träffa inte bara en, utan två läkare. Fredrik har inte samma erfarenhet som jag av väntetid på sjukhus så han hann bli ganska rastlös innan den första läkaren (en kirurg) ropade in oss. Denne läkare skull bara snabbt kolla att allt läkte som det skulle, så efter 30 minuters extra väntetid var det in-ut på 3 min. Även han påpekade att en plastikkirurgi skulle göra allt bra igen. Jag kontrade med att en bröstförminskning skulle bli super! Åter chockades en person av det manliga släktet av att jag hellre vill ha små bröst än de E-kupor jag burit runt på i flera år. Han talade nämligen väldigt snabbt om att det inte skulle påverka mitt tillfrisknande ALLS att ta bort en del av det andra bröstet, och såg svårt oförstående ut när jag glatt talade om att det visste jag väl, men att jag tyckte det skulle bli mycket bättre!
Efter att vi varit på snabbvisit hos kirurgen fick vi träffa onkologen. Det var den vettigaste och trevligaste läkare jag träffat i Eskilstuna hittills. Hon tog sig tid, gav inget intryck av att vara stressad, utan var ”här och nu”. Hon gick igenom vad som hittats vid båda analyserna av mitt förrädiska bröst på ett tydligt och strukturerat sätt. Utöver det jag redan visste, att det är en ductal, hormonberoende bröstcancer (den växer av både östrogen och progesteron) så är den av grad 2 på en skala 1-3 i malignitetsgrad. Mitt i mellan alltså.
Vi fick också reda på hur stort område som varit cancerdrabbat. Den största tumören som var den som syntes på ultraljudet var 17mm, men i tårtbiten fanns ju även begynnande cancerhärdar av både invasiv och in situ. Det området var 85mm stort!!!
I det resterande bröstet som rykte vid operation nummero duo var 11mm påverkat av cancerceller. Det betyder att allt som allt så var ungefär 10 cm av bröstet cancerdrabbat…de var tack och lov nöjda med den senaste operationen och tyckte att de fått bort skiten med god marginal. Det var ju för väl.
Hur eller hur så blir det en del behandling. Jag ska starta med ett cellgift som heter taxotere. ”Taxotere® (docetaxel) är ett cytostatikum som tillhör gruppen mitoshämmare och taxaner. Taxotere framställs på kemisk syntetisk väg ur ett ämne som i sin tur extraherats från barren i den europeiska idegranen Taxus Baccata. Taxotere utvecklades under 1980-talet och registrerades i Sverige 1995, på indikationen metastaserande bröstcancer. ”
Det är ett gift som bland de vanligare biverkningarna har muskel- och ledvärk, håravfall och nedsatt immunförsvar eftersom blodkropparna och benmärgen slås ut. Andra trevliga biverkningar är nagelavfall och blåsor i munnen med smakförändringar som följd. Den är dessutom ett gift man kan reagera allergiskt på så jag kommer få en hel del betapred (kortison) både före och efter behandlingen.
Totalt ska jag få tre omgångar taxotere, den första på tisdag, alltså på självaste valborgsmässoafton. Därefter kommer jag vara hemma i tre veckor och roa mig med biverkningarna som dyker upp, därefter är det dax för omgång två med taxotere…så nio veckor kommer det ta att genomgå denna behandling.
Därefter blir det en annan typ av cytostatika, en trippelkombo med cellgifter som kallas FEC (5-fluorouracil, epirubicin, cyklofosfamid). Cyklofosfamid är en gammal ”kompis” som jag fick när jag hade leukemi. Den kräktes jag av hela natten med 3-5 minuters mellanrum. Men tydligen fick jag högre dos då än jag kommer få nu plus att antikräk-behandlingen blivit bättre…or so they say. Jag kommer få FEC i tre omgångar, även dessa sker med tre veckors mellanrum. Det betyder att det kommer ta 18 veckor att genomgå hela cellgiftbehandlingen.
Jag hade tagit med mig mitt gamla behandlingsschema från -89. Det var mycket uppskattat av onkologen som började fundera över om det kunde vara så att jag är ”benmärgskänslig” dvs kan droppa lättare i blodvärden och gjorde att hon ville ta en ”full check-up” av min blodbild. En rejäl radda med saker skulle analyseras utifrån blodprov. Det är ju bra.
Om mina blodvärden sköter sig så kan jag vara klar med cytostatikan enligt plan, dvs i augusti, därefter blir det strålning i fem veckor, mån-fre. Strålningen kommer ske i Eskilstuna medan cellgiftbehandlingen blir i Nyköping. I oktober borde jag vara klar med strålning. Som grädde på moset ska jag slutligen få tamoxifen. I dagsläget ser det ut som att jag ska knapra tamoxifen i 10 år. Det tamoxifen gör är att den hindrar cancercellerna från att ta upp östrogen och hindrar därför cellerna från att växa. Tamoxifen kommer försätta mig i klimakteriet i förtid, så det är kanske redan dax att skaffa en ”dra-maten” och käpp?
En sak som fick mig att känna mig svårt nöjd var att jag tydligen lyckats med något ovanligt. Jag överraskade både sköterskorna och onkologen när jag avslöjade att jag redan hade en port-a-cath inopererad. Nu för tiden är det visst praxis att operera in port-a-cathen strax innan påbörjad behandling och detta med enbart LOKALBEDÖVNING, I VAKET TILLSTÅND!!! Är de SPRITT SPRÅNGANDE GALNA!!! Det gör ju SKITONT när port-a-cathen är nyinsatt!! Och att tro att man vill ligga vaken medan de skär upp en ven i halsen och stoppar in en slang i venen plus skjuter in en dosa stor som en femkrona under huden! Ja det vill man ju verkligen… :/
Jag är så jävla nöjd över att port-a-cathen sattes in samtidigt som de tog bröstet. Sköterskorna och läkaren var storligen förvånade att jag fick till det. ”Bad du själv om det?” frågade läkaren. ”Javisst, och Ann sa att hon skulle flörta med kirurgen, så hon måste ha flörtat bra!” svarade jag. KASWISCH! 
Men man ju inte gå och vara sjuk hela tiden
så i går (lördag) kom först pappa förbi och överlämnade sin gamla ipad i gåva 
tack pappa!
Sen hängde jag med Klara ut för en natt på stan! Jag tror inte jag varit så full på….fem!!! år….
Vi började kvällen med vin och grill hos en vän till Klara och en grupp glada damer delade därefter taxi in till stan.
Jag har heller inte upplevt Nyköpings nattliv innan. Först var vi på 
Klientelet var i högre medelåldern. Det var mest gubbar så vi drog snabbt därifrån till 
där det istället var en snittålder på 19. Så, supa med folk i våra föräldrars ålder eller med mina elever? Inget kändes helt tilltalande.
Klara som har koll Nyköpings kvällsliv kände till att det just denna kväll var gayklubb i stan, hon var dessutom missbelåten på att ingen stött på henne under kvällen så hon tänkte att om inte gubbarna på Mc Ewans eller pojkarna på O’Learys visar något intresse kanske det finns tjejer på gayklubben som hon kunde få flörta med. Vi drällde dit lagom till att Nanne Grönvall uppträdde. Det var ett skojigt sammanträffande, för det hade ingen av oss en aning om. Nanne är verkligen PYTTELITEN!
Jag hade jätteroligt, folk på gayklubben var glada och avspända. Det bästa med att vara på gayklubb var att jag inte var den enda med uppstoppade bröst! Jag pratade med en jättesöt transvestit och vi var både överens om att Nanne bara nådde oss till höften. Jag berömde henom för de 3″ höga klackar hen hade på sig. Hen svarade att ”Det var inget, de skorna hade lååååga klackar, normalt hade hen 5″ ” Respekt!
Tony Irving var för övrigt också där och raggade på unga förmågor.
Klara var besviken på att ingen stötte på henne där heller, jag förklarade tröstande för henne att det är för att jag har så dominant utstrålning så alla trodde att hon var min flickvän! HA!HA! En annan rolig grej med gayklubb var alla gratiskondomer som delades ut. Och med dessa följde dessutom en förpackning glidmedel! Come well prepared!
Klara och den enda tjejen ur vår ursprungliga sällskap som vågat sig med dit samlade på sig en rejäl bunt. Jag drar mig då till minnes att onkologen frågat om jag och Fredrik använder preventivmedel. Jag var då nära att svara ”Nej, det behövs inte vi har en 3-åring i sängen”…men jag lät bli.
Vi hade lämnat våra jackor på McEwans, när vi skulle hämta dem för att bege oss hemåt passade Klara på att dela ut en bunt kondomer till några ynglingar utanför. Hon avslutade kvällen storstilat med att kissa i strålkastarskenet framför sin makes bil och på den annars bilfria gatan kom det samtidigt en bilist från andra hållet. Jag och Johan höll på att dö av skratt! Älskar dig Klara, du vet hur man får en r.i.k.t.i.g.t. underhållande kväll!
Idag har jag varit en smula bakis. Det kunde vara ett koncept som införs i sjukvården, alla gifter intas under partyliknande förhållanden så att biverkningarna dagarna därpå inte känns så betungande!
http://www.youtube.com/watch?v=IpMktdUA_6c
The child inside – Depeche Mode
There is darkness and death in your eyes
What have you got buried inside?
The shallow grave in your soul
The ghosts that have taken control
You really should have dug a little deeper there
Body parts are starting to appear and scare the child inside away
Each tear that flows down your face
Trickles then picks up the pace
And turns to a river inside
A river that will not subside
I can hear that dreadful overflowing sound
And watching from afar I see a child is drowned
The child inside your heart
I can see you drifting away
Heading for the light
I can see you drifting away
Every night
Why were you always inside?
On days when the weather was fine
And while we were running around
You were nowhere to be found
You know you should have taken all your dolls to bed
Well you were made to play games with your soul instead
The child inside you died
Det börjar bli dags för någon typ av ”vardag” igen. Farmor Lotta stod för hushållet i lite mer än en vecka, men nu ska vi klara oss själva, Fredrik ska jobba, Emilie ska vara på förskolan och jag ska ”ta hand om mig”.
Jag är en smula förvånad över mig själv. Jag känner INGEN sorg för min tutte som åkte i soporna. Faktum är att den som är kvar ser konstigare ut än den som är borta…i mina ögon i alla fall. Emilie är lite mer skeptisk. Vi hade ett samtal en kväll. Emilie och jag låg i soffan och myste. Plötsligt petar Emilie mig i min ”kudd-tutte” och frågar:
”Varför har du ingen tutte där mamma?”
”För att den var trasig, den var så trasig att doktorn fick ta bort den och slänga den.” Jag pekar på port-a-cathen. ”Och så har doktorn satt in en knapp på mamma som jag ska få stark medicin i.
Emilie ser fundersam ut och frågar:
”Får jag trycka på knappen?”
”Nej, det är inte en sån knapp. Den ska man ha sprutor i med stark 0ch äcklig medicin som man mår illa av, men sen blir jag bra.”
”Okeeeej…”
”Och vill du veta nått roligt, sen ska doktorn göra en NY tutte till mig!”
Emilie- som trots allt är en liten tjej, med en stor, nostalgisk tuttkärlek – får nått simmigt i blicken och säger:
”Då ska jag suga på den…!”
Fniss:
”Nej, du ska inte suga på den, du är ju en STOR tjej!”
”Men mamma, får jag sitta i ditt knä då?” Där nöp det till i hjärtat. ”Jaaaa gumman, du kommer få sitta i mitt knä då, du kommer få sitta i mitt knä innan också, så snart som mamma inte har sår längre!”
Idag var jag på vårdcentralen och tog bort två stygn, båda härrörde från port-a-cathens insättning, ett på halsen och ett vid inläggnings-snittet på bröstkorgen. Jag är sydd med tråd som ska absorberas av kroppen, men dessa två stack ut en halv centimeter och det på halsen började bli irriterat. Sjuksyrran på vårdcentralen hade vissa problem med att få loss stygnen eftersom trådarna är superhårda och knutarna låg tätt mot huden, men det gick! Därefter tog jag mig till jobbet. Det var så kul att få träffa folket där! Både elever och kollegor! Jag saknar det! Men jag är helt slut nu efter min visit, så att jobba skulle gå ”mindre bra”. Men jag tänker åka dit och hänga igen inom en snar framtid.
När jag hämtade Emilie hade hon och jag ett till samtal. Hon frågade mig ”Varför har din syster klippt ditt hår?” (Jag har ju låtit syrran klippa mig kort-kort, så blir det inte lika stor affär att tappa håret.)
”För att jag ska få så starka mediciner att håret trillar av! Knasigt!”
”Valför?” <- ”Valför”/Varför är för övrigt Emilies nya favoritord och används minst sagt flitigt just nu.
”För att håret ramlar av om man får stark medicin.”
”Det ska jag också pröva, nästa vecka, när jag blir stor och får en knölig tutte, precis som du mamma!” Sötaste, sötaste lilla Emi, det hoppas jag och ber att du inte ska behöva, men jag älskar dig för att du tar alla konstigheter som sker just nu med så pass mycket ro!
Moahahahaha! Plåstret på halsen IS NO MORE! Jag vaknade med ont i nacken och bestämde mig…bort, bort, bort! Sagt och gjort, med lite pill och med sammanbiten min har det sabla stryparplåstret på min hals åkt i soporna! *Klappar sig själv nöjt på axeln*
Det var en lättnad! Jo då det spänner och drar lite fortfarande, men det går inte att jämföra. Dagen till ära har även bröstprotesen fått åka runt i min bh. Varmt å gött?
Jag och Lotta tog en promenad i vårsolen, sen blev vi trötta och somnade i soffan:
I en annan del av världen har min svåger Dannis fyllt år. På sitt kalas fick han en Svamp Bob Fyrkant tårta, gjord av söstra-mi. Hon är en riktig hejare på att skulptera! Jag hade gärna varit på plats för att se och smaka på den tårtan, men jag skryter om den å hennes vägnar ändå!
Från att ha fått beskedet i tisdags till att sitta i soffan och skriva idag så har det gått väldigt fort. Jag är rätt låg idag. Jag känner att jag VILL inte vara trött och ha ont igen. Jag VILL inte gå på smärtstillande och röra mig försiktigt, försiktigt som en gammal kvinna. Jag VILL inte, VILL inte, VILL inte!
I torsdags när Fredrik skulle skjutsa mig till Eskilstuna var Emi fortfarande febrig. Hon ville följa med, och grät ”jag vill att du ska stanna hemma mamma!” Hade jag kunnat välja mitt lilla hjärta hade jag gjort det också! En kexchoklad i muta och hon satt surmulet i soffan när vi for.
Den stora skillnaden från förra gången var att jag redan från start hade ett rum. På Öron-Näsa-Hals. Det är där som de normalt förvarar oss besvärliga kvinnor som måste envisas med att opera tuttarna i tid och otid. Så de ”kan” oss. Fast det var ett tag sen jag förvarade mina tuttar uppe i halsen 
Läkaren som opererade mig hette Pernilla. Hon satte sig en stund med oss och gick igenom operationen och talade om att det räknas som en ”enkel” operation. Port-a-cathen skulle en annan läkare sätta in när hon var klar. Honom träffade jag aldrig.
Jag vinkade hejdå till Fredrik som denna gång åkte hem direkt. Vi visste att han inte kunde få sova över, så bättre att han var hos lill-skrotan och farmor Lotta, än att han gick och drog på sjukhuset.
Jag fick nål i handen, tvärs över en sena….aje!…och kunde ”preppa” mitt sängbord med näsdroppar, snusdosa, mobil och bok lättåtkomlig så att jag lätt fick tag i det efter operationen.
Jag behövde inte gå själv utan blev nedrullad till operation i min säng. Sen kom en trevlig skånsk operationssköterska och tog hand om mig. Jag ställde till lite huvudbry för henne då jag erkände att jag haft några droppar mjölk i mitt morgonkaffe…det var visst ajabaja! Sen pratade jag med narkosläkaren som bedömde att det ändå var så mycket som fem timmar och nog inte skulle vara något problem. Han sa att om man inte fastas behövdes en ”brutalare” narkos, men jag kunde få den som var planerad…jag kunde inte låta bli att fråga om ”brutalare” betydde en slägga, viking-style?
Jag låg vad som kändes som rätt länge och frös i ”spread eagle” på operationsbritsen medan folket runt omkring mig förberedde och donade. När jag vaknade var klockan närmare sex och jag kom snabbt upp till rummet. Jag var vrålhungrig! På uppvaket hade jag fantiserat om Big Mac & co, eller en blåbärssmoothie…potatos, potahtos…på avdelning fick jag ostmackor med gurka och de var banne mig lika goda som ”förlossningsmackorna” (har du fött barn vet du vad jag menar!).
På ”mitt” rum låg nu en till dam som fått sin tutte avhuggen på förmiddagen, hon var vid gott mod och vi skämtade om att snarka ikapp under natten. Jag hade dock svårt att somna. På min hand dinglade två slangar som ”tassels” och fastnade i allt! Jag fick en nattsköterska att linda om min hand, men helst hade jag blivit av med nålarna. De var vad som störde mig mest, just då…plus att port-a-cathen gjorde och gör så att det känns som om jag har nackspärr. Jag tillbringade första delen av natten med att titta på ”My Fair Lady” via mobilen…God bless Youtube!
”I’m a good girl, I am!” Jag tror jag somnade nån gång efter 2, 3, och då sov jag dåligt. Jag vaknade till och trodde det var Fredrik som snarkade
Kl.6 kom morgonpersonalen för att kolla dränage och ta temp. Sen halvsov jag tills de kom för att dra ut dränaget och plocka nålarna innan det var dax för frukost. Good riddance! Att dra ut dränaget gör inte direkt ont, men det är jävligt obehagligt när man känner hur slangen dras genom bröstmuskeln och ut genom ryggen. *shudders*
En kär bekant kom förbi! Den fantastiska läkaren jag träffat under tisdagen…han hade visst opererat min sänggranne. Han var lite trevligare denna gång och skrev ut stesolid till mig att ta hemma om jag får ett stressrelaterat krampanfall igen.
Han kunde inte låta bli att peta på mig, jag tycker inte man SKA peta på en såryta där det nyss satt ett bröst, NEWS FLASH det gör faktiskt ONT! Jag hojtade AJ! Min rumsgranne frågade mig när han gått om han varit dum mot mig. ”Ja” sa jag. Hon höll med om att det var okänsligt. Vi blev tillsagda att våra karlar kunde hämta hem oss vid ett, så vi skulle träffa sjukgymnast, få en provisorisk bröstprotes och käka lunch först. Övningarna var de gamla vanliga, bröstprotesen är en vadderad kudde att stoppa i bh:n och till lunch var det strömming! Yuck! Det blev macka och drottningkräm.
Strax efter ett kom Emilie i finaste rosa klänning, strumpor, tajts och glitterskor inflygande genom dörren med Fredrik och farmor i släptåg. Resan hem gick skapligt, inte behagligt, men vi tog oss hem. Fast Emi började klaga över illamående. Vi trodde hon var åksjuk, idag visade det sig var ett återfall av magsjuka.
Hur som helst. Jag var så trött under gårdagen. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna, men trots det var det svårt att somna. Jag var troligen blickstilla hela natten, för Fredrik påstår att jag låg och snarkade och rosslade hela natten.
Innan sänggång tog jag en dusch och de vattentäta bandagen fylldes med vatten.
Fredrik fick vara stark och byta förband på mig. Han var en smula stressad över detta företag, men jag tror han gjorde ett utmärkt jobb.
Idag har Emi roat sig med att vara magsjuk och jag har stapplat ut i solen en stund, som Bambi på is. Satans port-a-cath-helvete har varit det som stört mig mest under dagen. Jag vill slita bort klisterbandaget på min hals, men törs inte riktigt. Jag tror en tripp till vårdcentralen på måndag eller tisdag kan vara en bra idé. Det kan vara trevligt att kunna titta även åt vänster, tänker jag. Nu på kvällen har det känts som att jag börjat svullna på min vänster sida. Jag vet inte om det är så eller bara en känsla. Jag är helt ärligt inte så sugen på att titta efter. On the bright side though, nerverna i armen har nästan slutat spöka! Konstigt tycker jag, men nått ska man väl få ut som är positivt.
Tja en annan rolig sak är att läkarna talat om att jag kan få komma att göra en bröstförminskning om jag så önskar av det kvarvarande bröstet. Jag är en smula sne nu. En B-kupa istället för en E-kupa är knappast fel! Jag kan till och med tänka mig mindre. Brösten har gjort sitt, de raggade bra när jag var 20 och ammade bra när Emi var liten, nu kan de få dra åt pipsvängen med en fjärt!
Klara och Johan kom med choklad åt invaliden, alltid uppskattat! En bukett levererades till dörren från mitt jobb, mycket vacker. Och Fredrik och Lotta skaffade ”En oväntad vänskap” som jag och Lotta tittade på till kvällen, medan Fredrik ägnade sig åt en ömsom busig, ömsom kräkandes skruttfia. Nu ska jag ta mig en tablett och försöka sova. Får se vad min kropp har att säga till mig imorgon.
Så var det gjort. Tutten är kapad och port-a-cathen på plats. Och jag hade rätt, axialutrymningen var värre. Jag har inte alls några större känningar från platsen där det igår satt ett vänsterbröst, däremot så bråkar port-a-cathen så in i bomben. Jag kan knappt vända på huvudet, det drar och spjärnar! Och trött, sååååå trött!!! Jag orkar inte vara social och svara i telefon idag. Idag stänger jag av världen för en stund och bara vilar. Jag är hemma, och imorgon är en annan dag.
Idag var jag på återbesök i Eskilstuna. Emilie tajmade det hela lägligt med att bli magsjuk, hon skulle varit på dagis, och det var redan innan bestämt att min Klara skulle följa med mig. Fredrik fick vara hemma och vabba med en ynklig, trött, liten tjej.
Det var himla skönt att ha Klara med och slippa åka ensam. Det gjorde resan bra mycket roligare. Vi var i rysligt god tid på sjukhuset och hann ta en fika innan vi satte oss i väntrummet på bröstcentrum. Kl. 13.50 hade jag tid, läkaren kom en 30-40minuter senare. Det är ständigt en övning i zen-meditation att befinna sig på sjukhus.
Läkaren var en riktigt mupp! Förlåt, men det var han. Han satt och hummade och suckade. Jag fick flasha honom och han tittade lite, sen fick jag klä på mig och han satt och hummade och suckade igen. ”Ja….du har ju gjort en operation…” Nähä? Har jag?…”Och den gick ju inte så bra…..” hum, hum, suck, suck….Nähä????….Inget mer från läkaren….”Behöver ni ta mer?” Frågade jag. ”Ja…hum…hum…” ”Behöver ni ta hela bröstet?”…”Ja…hum…hum…det är att rekommendera…” ”Ok, bra, när gör ni det?” ”Det vet jag inte…hum…hum…min bröstsköterska är sjuk, men vi kommer höra av oss till dig.” ??????? Jaha? Och? Du vet inte? Nä men så bra då! -.-
Så, vad fick jag veta av denna socialt välanpassade läkare?
Jo:
När vi väl fått denna information ur honom så frågade jag – eftersom jag ville veta vem jag kunde antasta för att få veta mer om operationstid – om Ann fortfarande är ”min” bröstsköterska.
”Ann?!” utbrast läkaren. ”Men hon är ju här idag, vänta ska jag hämta henne!”
Jag och Klara bara tittade på varandra när han sprang ut för att hämta henne. Hon kom och rapporterade att hon redan hade bokat in operationsdag till mig. På torsdag. Det är i övermorgon. Shit!
När på torsdag kunde hon dock inte svara på. Det får jag veta imorgon när kirurgkoordinatorn Lisa ringer mig. Jag föreslog att ”kunde det inte vara en bra idé att sätta in port-a-cathen på samma gång?” Det kunde det så klart vara, läkaren såg ut som han aldrig tänkt på det, Ann skulle ”flörta” med kirurgen för att se om det gick att få till.
Därefter satte sig jag och Klara i Anns rum och vi pratade om bl.a. varför inte bröstet redan plockats bort och Ann erkände att i detta fall hade kirurgen haft helt rätt, men som sagt…han måste följa vad som bestämts på mötet. Om cellgifter kunde hon inte säga mycket, det är inte hennes område. Däremot kunde hon tala om att det finns tre olika metoder att återrekonstruera ett bröst och alla tre blir ”jättebra”! Dessutom blir det andra bröstet ”fixat” så att båda brösten blir lika snygga.
Så…på torsdag är det bara att tuta och köra. Jag inbillar mig att den värst operationen egentligen redan är gjord. Jag TROR att axialutrymningen är jobbigare än att ta bort tutten. Fast, det vet jag ju inte förrän efteråt. Tillbaka till Fredriks skjortor blir det i alla fall ett tag.
Svärmor Lotta ringdes in och kommer redan i morgon. Det är så skönt och jag är så tacksam för att hon kan komma bara så där! Hoppas bara hon inte blir smittad av Emilies åkomma…och att jag håller mig frisk från den.
Efter sjukhuset vågade jag och Klara oss in i Eskilstuna, hittade efter lite om och men ett parkeringshus och kunde käka lunch och shoppa lite innan vi begav oss hemåt.
Simon & Garfunkels ”Sound of silence” har spelat i mitt huvud i ett par dagar nu. Framför allt den första raden.
”Hello darkness, my old friend,
I’ve come to talk with you again,
Because a vision softly creeping in,
Left its seeds while I was sleeping,
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence.
In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone,
‘Neath the halo of a street lamp,
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence.
And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more.
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence.
”Fools” said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows.
Hear my words that I might teach you,
Take my arms that I might reach out you.”
But my words like silent raindrops fell,
And echoed
In the wells of silence.
And the people bowed and prayed
To the neon god they made.
And the sign flashed out its warning,
In the words that it was forming.
And the sign said, the words of the prophets are written on the subway walls
And tenement halls.
And whisper’d in the sounds of silence.”
För det första: Bli inte sjuk! Det ställer till det för dig i alla aspekter.
Här är lite att tänka på om du ändå har ovettet att bli sjuk:
Se till att du kollar dina försäkringar långt innan du blir sjuk. Jag trodde i min enfald att jag var sjukförsäkrad via min fackliga försäkring. Tji fick jag, det var jag inte, det är ett tillval som ska göras. Fredrik har en gruppförsäkring som vi trodde täckte även mig…”grupp”…liksom…det framgick inte när vi läste igenom de papper vi hade om det verkligen stämde, men när han ringde för att kolla så NEJ, det är ett tillval….:/…igen….Och vi som för några år sedan satt och sålde sjukförsäkringar!!! Vi sa upp dessa som vi köpt av oss själva när Fredrik fick sin gruppförsäkring för att slippa vara dubbelförsäkrade och betala dyra premier i ”onödan”…Nu känner man sig rätt korkad, dum, naiv..you name it. Så där får jag ingen ersättning.
Försäkringskassan…det finns ett telefonnummer…men det går inte att få svar när man ringer för ”försäkringskassan har stor belastning just nu, var god försök ringa igen senare…” Kanske nått att prioritera, jag kan se jobbtillfällen här! I denna tid av hög arbetslöshet, varför inte liksom? Och sjukersättning? Har jag gjort rätt? Kommer jag få pengar detta år? Att det inte blev denna månad får jag bara ”tolerera”. Vem behöver köp mat efter att räkningarna är betalade? Vi lever ju på luft och kärlek!
Tur i oturen så blev det helknasigt med min lön denna månad. Jag fick full lön…Woho?…Nä, jag kommer få betala tillbaka det jag fick ”extra” nästa månad, så en löneskuld på 10-11000 kronor…ja men så bra…undrar stilla hur ekonomin kommer se ut…
Sjukskrivning…hur funkar det EGENTLIGEN???? Ja, jag vet inte…jag får tigga läkarintyg och är för tillfället sjukskriven till den 31 mars…och sen då? Har jag blivit kallad till återbesök på sjukhuset nu när 4 veckor gott sen operationen? Nääää….så här går jag och väntar och väntar och undrar vad som kommer hända. Det kunde vara skönt om jag VET om jag måste tvinga min chef att ta tillbaka mig till jobbet i en vecka? Två veckor? Tre veckor? Innan det är tillbaka till helvetet? Men det vet jag inte. Jag är helt utsatt till instanser jag inte kan påverka utan jag kan bara lita till deras goda vilja…försäkringskassan, sjukvården och min arbetsgivare…det är inte ALLS stressande…nope…så BLI INTE SJUK! Du ställer till det för din omgivning!
