Bye Bye Boobie!

Idag var jag på återbesök i Eskilstuna. Emilie tajmade det hela lägligt med att bli magsjuk, hon skulle varit på dagis, och det var redan innan bestämt att min Klara skulle följa med mig. Fredrik fick vara hemma och vabba med en ynklig, trött, liten tjej.

Det var himla skönt att ha Klara med och slippa åka ensam. Det gjorde resan bra mycket roligare. Vi var i rysligt god tid på sjukhuset och hann ta en fika innan vi satte oss i väntrummet på bröstcentrum. Kl. 13.50 hade jag tid, läkaren kom en 30-40minuter senare. Det är ständigt en övning i zen-meditation att befinna sig på sjukhus.

Läkaren var en riktigt mupp! Förlåt, men det var han. Han satt och hummade och suckade. Jag fick flasha honom och han tittade lite, sen fick jag klä på mig och han satt och hummade och suckade igen. ”Ja….du har ju gjort en operation…” Nähä? Har jag?…”Och den gick ju inte så bra…..” hum, hum, suck, suck….Nähä????….Inget mer från läkaren….”Behöver ni ta mer?” Frågade jag. ”Ja…hum…hum…” ”Behöver ni ta hela bröstet?”…”Ja…hum…hum…det är att rekommendera…” ”Ok, bra, när gör ni det?” ”Det vet jag inte…hum…hum…min bröstsköterska är sjuk, men vi kommer höra av oss till dig.” ??????? Jaha? Och? Du vet inte? Nä men så bra då! -.-

Så, vad fick jag veta av denna socialt välanpassade läkare?

Jo:

1. Bröstet ska bort. Kunde de inte gjort det från början? Kirurgen varnade mig och hade han inte behövt följa det protokoll som upprättats utan att begå tjänstefel hade det gjorts redan vid första operationen.
2. De fick ut 12 lymfkörtlar vid axialutrymningen. Två av dessa var angripna. Jag antar att det är ”rätt bra”? Jag menar, pest eller kolera?
3. Den är Her-negativ. Det betyder att den inte är den aggressivare mer svårbehandlade formen av bröstcancer. En Her-positiv bröstcancer är nämligen en cancer som växer snabbare och som inte svarar lika bra på behandling. Men min är alltså inte sådan. Puh!
4. Den är östrogenreceptorpositiv, den växer alltså av östrogen. Inte bra egentligen eftersom jag ännu inte kommit i klimakteriet, men det finns medicin som jag kommer få som försätter mig i klimakteriet och några fler barn ska jag ju ändå inte ha.
5. Den är en ductal cancer, den har alltså börjat i mjölkgångarna och de fann både ductal cancer  som var invasiv (det var ju rätt givet eftersom det var en stor jävla knöl) OCH ductal cancer in situ, dvs som bara sitter i mjölkgångarna och ännu inte spridit sig. Men att det fanns cancer in situ gör den svår att bedöma utifrån spridning i bröstet och leder till att hela bröstet tas bort. Bye, bye boobie!

När vi väl fått denna information ur honom så frågade jag – eftersom jag ville veta vem jag kunde antasta för att få veta mer om operationstid – om Ann fortfarande är ”min” bröstsköterska.

”Ann?!” utbrast läkaren. ”Men hon är ju här idag, vänta ska jag hämta henne!”

Jag och Klara bara tittade på varandra när han sprang ut för att hämta henne. Hon kom och rapporterade att hon redan hade bokat in operationsdag till mig. På torsdag. Det är i övermorgon. Shit!

När på torsdag kunde hon dock inte svara på. Det får jag veta imorgon när kirurgkoordinatorn Lisa ringer mig. Jag föreslog att ”kunde det inte vara en bra idé att sätta in port-a-cathen på samma gång?” Det kunde det så klart vara, läkaren såg ut som han aldrig tänkt på det, Ann skulle ”flörta” med kirurgen för att se om det gick att få till.

Därefter satte sig jag och Klara i Anns rum och vi pratade om bl.a. varför inte bröstet redan plockats bort och Ann erkände att i detta fall hade kirurgen haft helt rätt, men som sagt…han måste följa vad som bestämts på mötet. Om cellgifter kunde hon inte säga mycket, det är inte hennes område. Däremot kunde hon tala om att det finns tre olika metoder att återrekonstruera ett bröst och alla tre blir ”jättebra”! Dessutom blir det andra bröstet ”fixat” så att båda brösten blir lika snygga.

Så…på torsdag är det bara att tuta och köra. Jag inbillar mig att den värst operationen egentligen redan är gjord. Jag TROR att axialutrymningen är jobbigare än att ta bort tutten. Fast, det vet jag ju inte förrän efteråt. Tillbaka till Fredriks skjortor blir det i alla fall ett tag.

Svärmor Lotta ringdes in och kommer redan i morgon. Det är så skönt och jag är så tacksam för att hon kan komma bara så där! Hoppas bara hon inte blir smittad av Emilies åkomma…och att jag håller mig frisk från den.

Efter sjukhuset vågade jag och Klara oss in i Eskilstuna, hittade efter lite om och men ett parkeringshus och kunde käka lunch och shoppa lite innan vi begav oss hemåt.

Simon & Garfunkels ”Sound of silence” har spelat i mitt huvud i ett par dagar nu. Framför allt den första raden.

”Hello darkness, my old friend,
I’ve come to talk with you again,
Because a vision softly creeping in,
Left its seeds while I was sleeping,
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence.

In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone,
‘Neath the halo of a street lamp,
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence.

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more.
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence.

”Fools” said I, ”You do not know
Silence like a cancer grows.
Hear my words that I might teach you,
Take my arms that I might reach out you.”
But my words like silent raindrops fell,
And echoed
In the wells of silence.

And the people bowed and prayed
To the neon god they made.
And the sign flashed out its warning,
In the words that it was forming.
And the sign said, the words of the prophets are written on the subway walls
And tenement halls.
And whisper’d in the sounds of silence.”