Rastlös, trött och vakumförpackad.

Från att ha fått beskedet i tisdags till att sitta i soffan och skriva idag så har det gått väldigt fort. Jag är rätt låg idag. Jag känner att jag VILL inte vara trött och ha ont igen. Jag VILL inte gå på smärtstillande och röra mig försiktigt, försiktigt som en gammal kvinna. Jag VILL inte, VILL inte, VILL inte!

I torsdags när Fredrik skulle skjutsa mig till Eskilstuna var Emi fortfarande febrig. Hon ville följa med, och grät ”jag vill att du ska stanna hemma mamma!” Hade jag kunnat välja mitt lilla hjärta hade jag gjort det också! En kexchoklad i muta och hon satt surmulet i soffan när vi for.

Den stora skillnaden från förra gången var att jag redan från start hade ett rum. På Öron-Näsa-Hals. Det är där som de normalt förvarar oss besvärliga kvinnor som måste envisas med att opera tuttarna i tid och otid. Så de ”kan” oss. Fast det var ett tag sen jag förvarade mina tuttar uppe i halsen :P

Läkaren som opererade mig hette Pernilla. Hon satte sig en stund med oss och gick igenom operationen och talade om att det räknas som en ”enkel” operation. Port-a-cathen skulle en annan läkare sätta in när hon var klar. Honom träffade jag aldrig.

Jag vinkade hejdå till Fredrik som denna gång åkte hem direkt. Vi visste  att han inte kunde få sova över, så bättre att han var hos lill-skrotan och farmor Lotta, än att han gick och drog på sjukhuset.

Jag fick nål i handen, tvärs över en sena….aje!…och kunde ”preppa” mitt sängbord med näsdroppar, snusdosa, mobil och bok lättåtkomlig så att jag lätt fick tag i det efter operationen.

Jag behövde inte gå själv utan blev nedrullad till operation i min säng. Sen kom en trevlig skånsk operationssköterska och tog hand om mig. Jag ställde till lite huvudbry för henne då jag erkände att jag haft några droppar mjölk i mitt morgonkaffe…det var visst ajabaja! Sen pratade jag med narkosläkaren som bedömde att det ändå var så mycket som fem timmar och nog inte skulle vara något problem. Han sa att om man inte fastas behövdes en ”brutalare” narkos, men jag kunde få den som var planerad…jag kunde inte låta bli att fråga om ”brutalare” betydde en slägga, viking-style?

Jag låg vad som kändes som rätt länge och frös i ”spread eagle” på operationsbritsen medan folket runt omkring mig förberedde och donade. När jag vaknade var klockan närmare sex och jag kom snabbt upp till rummet. Jag var vrålhungrig! På uppvaket hade jag fantiserat om Big Mac & co, eller en blåbärssmoothie…potatos, potahtos…på avdelning fick jag ostmackor med gurka och de var banne mig lika goda som ”förlossningsmackorna” (har du fött barn vet du vad jag menar!).

På ”mitt” rum låg nu en till dam som fått sin tutte avhuggen på förmiddagen, hon var vid gott mod och vi skämtade om att snarka ikapp under natten. Jag hade dock svårt att somna. På min hand dinglade två slangar som ”tassels” och fastnade i allt! Jag fick en nattsköterska att linda om min hand, men helst hade jag blivit av med nålarna. De var vad som störde mig mest, just då…plus att port-a-cathen gjorde och gör så att det känns som om jag har nackspärr. Jag tillbringade första delen av natten med att titta på ”My Fair Lady” via mobilen…God bless Youtube!

”I’m a good girl, I am!” Jag tror jag somnade nån gång efter 2, 3, och då sov jag dåligt. Jag vaknade till och trodde det var Fredrik som snarkade :)

Kl.6 kom morgonpersonalen för att kolla dränage och ta temp. Sen halvsov jag tills de kom för att dra ut dränaget och plocka nålarna innan det var dax för frukost. Good riddance! Att dra ut dränaget gör inte direkt ont, men det är jävligt obehagligt när man känner hur slangen dras genom bröstmuskeln och ut genom ryggen. *shudders*

En kär bekant kom förbi! Den fantastiska läkaren jag träffat under tisdagen…han hade visst opererat min sänggranne. Han var lite trevligare denna gång och skrev ut stesolid till mig att ta hemma om jag får ett stressrelaterat krampanfall igen.

Han kunde inte låta bli att peta på mig, jag tycker inte man SKA peta på en såryta där det nyss satt ett bröst, NEWS FLASH det gör faktiskt ONT! Jag hojtade AJ! Min rumsgranne frågade mig när han gått om han varit dum mot mig. ”Ja” sa jag. Hon höll med om att det var okänsligt. Vi blev tillsagda att våra karlar kunde hämta hem oss vid ett, så vi skulle träffa sjukgymnast, få en provisorisk bröstprotes och käka lunch först. Övningarna var de gamla vanliga, bröstprotesen är en vadderad kudde att stoppa i bh:n och till lunch var det strömming! Yuck! Det blev macka och drottningkräm.

Strax efter ett kom Emilie i finaste rosa klänning, strumpor, tajts och glitterskor inflygande genom dörren med Fredrik och farmor i släptåg. Resan hem gick skapligt, inte behagligt, men vi tog oss hem. Fast Emi började klaga över illamående. Vi trodde hon var åksjuk, idag visade det sig var ett återfall av magsjuka.

Hur som helst. Jag var så trött under gårdagen. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna, men trots det var det svårt att somna. Jag var troligen blickstilla hela natten, för Fredrik påstår att jag låg och snarkade och rosslade hela natten.

Innan sänggång tog jag en dusch och de vattentäta bandagen fylldes med vatten.

Fredrik fick vara stark och byta förband på mig. Han var en smula stressad över detta företag, men jag tror han gjorde ett utmärkt jobb.

Idag har Emi roat sig med att vara magsjuk och jag har stapplat ut i solen en stund, som Bambi på is. Satans port-a-cath-helvete har varit det som stört mig mest under dagen. Jag vill slita bort klisterbandaget på min hals, men törs inte riktigt. Jag tror en tripp till vårdcentralen på måndag eller tisdag kan vara en bra idé. Det kan vara trevligt att kunna titta även åt vänster, tänker jag. Nu på kvällen har det känts som att jag börjat svullna på min vänster sida. Jag vet inte om det är så eller bara en känsla. Jag är helt ärligt inte så sugen på att titta efter. On the bright side though, nerverna i armen har nästan slutat spöka! Konstigt tycker jag, men nått ska man väl få ut som är positivt.

Tja en annan rolig sak är att läkarna talat om att jag kan få komma att göra en bröstförminskning om jag så önskar av det kvarvarande bröstet. Jag är en smula sne nu. En B-kupa istället för en E-kupa är knappast fel! Jag kan till och med tänka mig mindre. Brösten har gjort sitt, de raggade bra när jag var 20 och ammade bra när Emi var liten, nu kan de få dra åt pipsvängen med en fjärt!

Klara och Johan kom med choklad åt invaliden, alltid uppskattat! En bukett levererades till dörren från mitt jobb, mycket vacker. Och Fredrik och Lotta skaffade ”En oväntad vänskap” som jag och Lotta tittade på till kvällen, medan Fredrik ägnade sig åt en ömsom busig, ömsom kräkandes skruttfia. Nu ska jag ta mig en tablett och försöka sova. Får se vad min kropp har att säga till mig imorgon.

 

Leave a comment

Your comment