En liten ”possessa”

Den 16 augusti kl 8.57 kom lilla Emilie Frida Galadriel till slut till världen. Förlossningen var långdragen eftersom jag inte öppnade mig trots värkar. Vi kom in till sjukhuset kl. 10.00 på lördagsmorgonen den 15 augusti. Då var jag öppen 3 cm så de skickade inte hem oss, men sa till oss att ta en promenad på sjukhusområdet och äta lunch. Jag käkade pannkakor och Fredrik åt paj. Det tog ett bra tag för mig att gå så vi var inte tillbaka förrän vid halvtvå. Då var jag öppen mellan 3 – 4 cm, så vi fick ett rum, dock ej ett förlossningsrum. Där testade jag TENS-apparaten, men den gjorde mig bara illamående. Jag satt och gungade på en pilatesboll och lyssnade på musik och andades. Vid kl 19 var jag fortfarande bara öppen 4 cm och vattnet hade ännu inte gått, så då tog de in oss på ett förlossningsrum och spräckte hinnan. Värkarna tilltog och jag började andas lustgas och Fredrik fick räkna ner värkarna åt mig. Jag öppnade mig till 5 cm, men inte mer. Kl 23 var jag fortfarande bara öppen 5-6 cm och jag kände mig helt hopplös, jag orkade inte bara andas och få lustgas utan jag bad om en epidural. Jag hade inte fattat hur borta jag var förrän epiduralen verkade. Det var som att jag återfick medvetandet. Jag kunde öppna ögonen och prata. När smärtan släppte började jag skaka okontrollerat, det var läskigt, kroppen var så spänd. Det tog ett tag att slappna av igen.

Mer värkstimulerande tillsattes sedan och en barnmorska försökte hjälpa till att öppna livmodern ytterligare. Vänstersidan av livmodermunnen ville inte mjukna så jag fick ligga på sidan för att barnets huvud skull trycka ut den. Klockan 4 på söndagsmorgonen var jag öppen 8 cm, då drog barnmorskan på droppet rejält och vid 5 röt jag åt Fredrik att ringa på klockan för jag kände att värkarna ändrades till krystvärkar. Vid kl 6 började jag krysta på allvar, men lillan bara åkte fram och tillbak. Hon mådde i allafall oförskämt bra, och var inte ett dugg stressad. Efter två timmar undrade jag om de inte kunde ta henne med sugklocka. Jag drack resorbvätskeersättning och åt dextrosol, annars hade jag inte orkat så långt. En sköterska frågade till och med om jag red, för jag har tydligen en stark bäckenbotten . Hursomhelst, en läkare tillkallades och hon beslutade att vi skulle ta till sugklocka, så efter 3 timmars krystvärkar tog det sju minuter att dra ut lilla Emilie. Inte helt utan dramatik, de fick klippa och jag sprack en hel del och Emilie blev lite chockad av den abrupta utfärden så hon tog en liten stund att komma igång med andningen. De klippte navelsträngen eftersom de var beredda på att rusa ut till återupplivningsrummet med henne, men det behövdes inte, hon fann sig snabbt. Sen fick Fredrik klippa av den symboliska stump som de lämnat .

Efter att jag fått ha henne en stund på mitt bröst skulle de sy mig, då fick hon sitta med sin stolta pappa. Det tog en och enhalv timme att snörpa ihop mig så jag är lite öm…

Vi blev kvar på BB till den 19 augusti eftersom lillan fick ett högt bilirubinvärde och de ville övervaka henne. Det blev aldrig aktuellt att sola henne dock.

Amningen kom igång, men vi hade lite svårt att få till det det första dygnet, men det löste sig när en vänlig nattpersonal lärde mig ligga ner och amma.

Nu har vi varit hemma ett tag och uppvaktas dagligen av diverse goda féer och vise män som kommer med gåvor till den lilla sessan xxx

Så här kommer lite bilder på vårat lilla underverk: