Bungy-jump!

Igår skulle jag på efterkontroll på MVC kl. 9 på morgonen. Vi är ju inte morgonmänniskor någon av oss, men vad gör man. Jag sätter klockan på halv åtta och rullar ur sängen klockan åtta, både Fredrik och Emilie ligger fortfarande och trynar, så jag äter frukost och fixar i ordning mig. Jag väcker Emilie när jag plockar upp henne för blöjbyte och påklädning, sen lägger jag mig i sängen och ammar henne. Fredrik visar fortfarande inga tecken på att han planerar kliva upp och klockan är nu halv nio. Emilie somnar vid bröstet och då tar jag ett ”våghalsigt” (kändes det som) beslut: Jag åker SJÄLV! Jag ställer fram en nappflaska och mjölk – de har aldrig testat att nappflaskan, men jag tänker att om jag inte är där så kan det nog gå.

Väl på MVC talar en barnmorska om att det är minst en halvtimmes försening så det är bara att sitta ner och läsa ”Vi föräldrar” och vänta. Det går en timme innan jag får träffa läkaren, och vid det laget är jag gaaanska stressad över hur det går hemma. Ringa och kolla eller inte ringa… INTE ringa, de sover… och vad är det värsta som kan hända? Emilie kan bli förbannad, inget värre..men det kliar i fingrarna…köper goda frukostfrallor innan jag åker hem, för vad spelar 10 min extra, om Emilie är vaken och arg så är hon…kommer hem och möts av Fredrik i hallen, nyvaken och i morgonrock…och Emilie…sover fortfarande tungt och gott i min säng…

Jag hinner äta frukost och klockan blir efter elva innan lilla fröken slår upp ögonen och hon är på strålande humör…