Patron i Nyköping

Jag är trött, trött, trött och dunderförkyld, men samtidigt lättad och med en overklighetskänsla.

På tisdagen (den 23 mars) var vi i Nyköping och tittade på radhuset. Vi tyckte alla tre att det skulle passa oss perfekt! Mäklaren skulle på kurs under onsdagen så budgivningen kom inte igång förrän på torsdagen. Hon ringde oss först vid tio på morgonen och vi la oss lågt med 350 000, två andra intresserade hängde på och sakteligen och plågsamt rullade buden in under dagen.

När budet låg på 410 000 hände ingenting på en evighet! Och jag började undra om mäklaren faktiskt sa att HON skulle ringa runt och ta bud eller om jag skulle ringa in. Så jag ringde kontoret och fick höra av mäklarassistenten att mäklaren var på ett kundmöte, men jo då, hon skulle ringa OSS inte tvärtom, men ville jag kunde jag lägga ett bud per telefon, så jag la 425 000. DÅ var klockan fyra. En timme senare får vi sms från mäklaren som säger att budgivningen tar en paus till imorgon. Skönt att ligga med högsta budet, jobbigt som fan att det inte var klart.

Dag två höjer de andra två budgivarna till först 435 000 sen 470 000, jag kontrar direkt med 480 000. Då är klockan tio (igen…) Sen är det såååååå tyst. I en hel evighet! Jag börjar nästan hoppas….Klockan halv tre piper telefonen! En NY budgivare som hittills bara suttit och ”lyssnat” slänger in 505 000! Jag blir både förbannad och skakad! Helvete! Helvete! Helvete! (Jag visste ju inte då att de andra två budgivarna valt att stanna.) Jag lägger 515 000 och väntar… en timme senare lägger hon 525 000 (det är en tjej i skilsmässa, talar mäklaren om, Bra! tänker jag elakt, då har hon inte hur mycket pengar som helst!) Jag svarar omedelbart med 530 000.

Sen är det tyst igen…Min kropp gjorde ont av adrenalinpåslaget som pågått hela dagen. För att hålla mig sysselsatt bakar jag tårtor åt Fredrik som han ska ha med sig till jobbet som avskedsfika. Emilie tuffar runt i köket i sin gåstol och rycker i skåpdörrarna. Klockan passerar sex och jag börjar frukta att det här ska fortsätt på måndag. Jag vet inte om jag överlevt helgen! Då piper mobilen igen. 540 000! Mitt tak närmar sig, men jag tänker att OK! Jag fortsätter som jag hela tiden gjort och ökar med 5000, så hon inte anar att jag börjar närma mig min gräns. Fortsätter hon därefter tänker jag banne mig höja 1000 kr varje gång bara för att jävlas! Så 545 000! Och tystnad, men inte så länge den här gången. En kvart eller kanske halvtimme – eller evighet – senare ringer mäklaren. Vi vann!

Jag trodde knappt det var sant! Jag skuttade runt i köket och hurrade och skrattade hysteriskt. Emilie tittade förvånat på mig och började skratta hon också.

Mäklaren vill att vi kommer till Nyköping och skriver kontrakt redan på söndagen. Natten till lördagen brakar en dunderförkylning loss och jag blir jättesjuk. Men vad spelar det för roll, jag måste köra till Nyköping på söndagen! Fredrik jobbar sina sista dagar, så på lördagen måste jag dessutom skjutsa honom till Arlanda med tårtorna.

Jag medicinerar mig hårt på söndagmorgonen. Klara följer med mig till mäklaren som vägvisare, moraliskt stöd och Emilie-barnvakt. Säljarna är ett ungt, rundlätt par som. (Hober !) De berättar att bostadsrättsföreningen har en gårdskarl som sköter underhåll av de allmänna ytorna och att det brukar vara två städdagar, men att det är ganska slappt. Det finns en gubbe som kan vara lite nitiskt, men han blir snäll om man är sträng mot honom.

Jag övernattade i Norping och körde hem till Uppsala på måndagen. När jag kom in genom dörren gick all ork ur mig. Jag kände mig som en urvriden disktrasa och trots att jag borde vara glad var gråten bara en millimeter bort. Det blev pizza och cola till middag. Jag låg mest på soffan och väntade på att Emilie skulle vilja lägga sig. Jag tror jag somnade innan henne  med lampan på medan jag ammade henne…

Idag är jag fortfarande väldigt förkyld, men känner mig lättad och glad och förundrad. Jag har just betalat in handpenningen till fastighetsförmedlingen. Vilken tur att vi har sånna fantastiska föräldrar som kan hjälpa oss med handpenning bara så där! Kram på er mammor och pappor i Visby och Norping!!!