Fuck cancer!

Var ska jag börja? Det har gått så snabbt.

Jag förstod från ultraljudet att det inte var bra. Jag hade rätt. Tyvärr. Veckan efter att jag och AK var i Eskilstuna var hemsk, obeskrivlig och ett hav ångest och rädsla. Jag läste alldeles för mycket och oroade mig ännu mer. När jag och Fredrik återigen åkte till Eskilstuna den 13 februari var jag beredd på att bli av med båda brösten och mer om det behövdes. Min fråga till läkaren var om det var en nackdel att ta bort rubbet. Läkaren såg lite förvånad ut över min radikala inställning och sa försiktigt att ”Vi tänkte bara ta en tårtbit och göra en sentinel node biopsi.” På min fråga hur stor tumören var svarade hon att den såg större ut på röntgen, men att ultraljudet visade på en ca 2 cm stor knöl. Läkaren talade om att jag skulle opereras så snart som möjligt, i början av mars, då inflikade Ann snabbt att hon redan bokat en tid till mig, redan om en vecka, den 25 februari. Hon var snabb att säga att jag prioriteras för att jag är ung.

Inne hos ”min” sköterska, Ann, fick vi mer information. Jag fick en rosa-bandet-necessär som både jag och Fredrik fnissande sa att ”den kommer en liten typ hemma vilja ha”. Då fick jag en till att ge till Emi.

Sen bröt jag ihop, bröstsköterskan Ann lämnade oss ensamma så vi fick kramas en stund.

Jag skickade mejl till mina kollegor och till dagis.

Emilie funderade en del och jag förklarade för henne att ”det är inte mamma som är sjuk, det är mammas tutte som är sjuk och doktorn ska laga mammas tutte.”

Det underbara är hur alla sluter upp runt mig när jag talade om att jag blivit sjuk. Att känna att jag kan luta mig mot er är ovärderligt. Jag måste bara lära mig att be om hjälp. Det är inte så lätt för en ”duktig flicka”.

Veckan som följde var jag sammanbitet beslutsam att göra ett bra överlämnande till min vikarie. Hela sportlovet satt jag och skrev omdömen och gjorde planeringar och uppgifter.

På söndagen kom pappa med AK, lilla bebisbubblan Alexander och luffen Kingston. Emi visste att hon skulle vakta Alessander tillsammans med AK medan pappa körde mig till doktorn. Nu orkar jag inte skriva mer idag. Imorgon tänker jag dra historien om bröstoperationen!