Dagen D…eller B?

MÅNDAG:

Ja, så var det operationsdax. Jag var rätt nervös. Planen var att:

*Göra en isotop-injektion kl.11 – den spårar rätt på lymfknölarna i armhålan så att kirurgen kan ta ut sentinel node för cancer analys, är den frisk behöver man nämligen inte ta fler lymfkörtlar.

*Opereras kl.11.30

*Vakna, träffa Fredrik och komma till patienthotellet Althea.

Det blev inte ”riktigt” så…

Vi kom i väldigt god tid, redan halvtio var vi i Eskilstuna. Först skulle ja enligt direktiv hänga av mig jackan och ställa in ryggsäcken i ett skåp i huvudentrén. Sagt och gjort, därefter virrade vi bort till klin. för injektionen. Där fanns ingen i expeditionen så vi satte oss i väntrummet. Vid expeditionen fanns lappar ”din åsikt är viktig för oss”….mmmh jasså?

En förvirrad dam som tycktes höra till avdelningen frågade oss om vi hade tid. – Ja klockan 11 svarade vi. Tio över elva hade ingen brytt sig om att ta hand om mig så jag började känna mig stressad och gick till expeditionen igen för att kolla om någon var där. Nämnda dam satt en bit in. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och sa ”Jag ska vara på centraloperation om tjugo minuter, så jag börjar känna  mig lite stressad.” ”Oj då” svarade hon ”Ja men kom med här.”

Jag fick lägga mig på en brits och hon talade om att hon skulle hålla om min bröstvårta och lyfta bröstet ”som ett tält” och sen injicera isotopen i bröstgården….AJ SOM FAN, HELVETS JÄVLAR!

Sen gick vi till centraloperationen. Vi frågade om Fredrik fick vara med på uppvaket. ”Nej, nej, men vi ringer honom så snart du är vaken”…mmmh ok….”När ungefär kan det bli?”…”Ja, det kan vi inte säga!”…Oooookej….

Så där skildes våra vägar. Fredrik satt på sjukhuset och väntade…och väntade….och vääääääääääntade……..

Jag fick först svida om till tjusig blå rock och läckra sjukhusstrumpor. En sjuksköterska vid namn Mats hade hand om mig. Jag fick nål i handen, fick grunda med diverse tabletter som skulle få mig att må bättre vid uppvaket och en ”trevlig” brits att ligga på. kl.12 talade Mats om för mig att ”om 45 minuter så…”  ”Är det ok att jag hämtar min bok?” Undrade jag. En annan sköterska undrade om jag var på rymmen när jag gick bort till mitt klädskåp och hämtade boken. 45 minuter gick, ytterligare 15 gick…”Det lyser fortfarande rött där inne, så jag vet inte när det blir din tur” fick jag veta kl.ett. Klockan två kom kirurgen. Han undrade varför jag inte varit på röntgen innan jag kom till centralop. och var irriterad över att bröstcentrum inte sett till att jag gått dit. Han talade också om för mig att han inte förstod varför inte hela bröstet skulle tas, eftersom mammografiplåtarna från förra gången visade på en 4 !!!! cm stor tumör…inte 2 som jag fått höra för en vecka sedan…

Han var väldigt rak och förklarade att om patologerna inte var nöjd med de marginaler han tog skulle jag få göra ytterligare en operation då hela bröstet ryker och att analysen av portvaktsnoden kunde vara missvisande så även en axialutrymning kunde bli aktuell vid ett senare tillfälle. ”Om du vaknar med dränage så betyder det att vi fått göra en axialutrymning och att vi hittat cancerceller i lymfkörteln.” …Hepp….

Jag gick en pil ritad över tutten så de tog rätt bröst och sedan hämtade en sköterska mig. Jag fick lägga mig på operationsbritsen och de ordnade med armstöden så att jag låg i rätt ”korsfästa” position.

kl.18 var jag visst tillbaka på uppvaket. kl.18.30 var jag medveten om att jag var vaken. kl.19 fick jag veta att de gjort en axialutrymning…skiten fanns i lymfkörtlarna och tumören var 4 cm tvärsöver. Klockan var för mycket för att få komma till patienthotellet så de skulle hitta ett rum till mig på sjukhuset. Jag fick en telefon och fick ringa Fredrik. Men jag visste inte var eller när vi skulle få träffas.

Jag skulle visst ligga på akutvårdsavdelningen, AVA.

kl.20 hade ingen hämtat mig. Mats ringde AVA igen…nej de visste inte att de skulle hämta mig….

En sköterska hämtade min jacka och ryggsäck vid huvudentrén. Där träffade hon visst Fredrik och sa att jag skulle ringa honom. Han undrade om han inte kunde få följa med till uppvaket i alla fall. Nej, det fick han inte…Jag fick ingen telefon att ringa honom. kl.20.30 stängde sjukhuset, Fredrik blev utslängd och trodde att jag måste somnat om eftersom han inte hört från mig. Så han började bege sig hemåt. Det visste inte jag. Jag låg på uppvaket och väntade på att få lämna det och äntligen träffa honom.

Nånstans vid den tiden ville Mats få åka hem, han hade egentligen slutat. En annan skötare bytte av honom, ringde AVA en tredje gång…de visste fortfarande inte att jag skulle dit…sen tog han min brits och körde dit mig. Jag fick äntligen tillgång till telefon och ringde Fredrik för att tala om var jag var. Då satt han i bilen hem.

Jag var så LEDSEN! Jag var så ensam. Jag grät och grät. Stackars Fredrik grät han med.

Mörka tankar och ont och trött.

Att sova på AVA var inte som att sova på hotell…sjuksköterskorna glömde att stänga dörren till mitt rum  och en man i ett rum nära mitt mådde verkligen inte bra…

kl.23.30 lyckades jag ta mig ur sängen, gå på toa, få på mig pyjamasskjortan istället för operationsrocken, stänga dörren och borsta tänderna. Jag var SVÅRT nöjd med mig själv!!!

TISDAG:

På morgonronden träffade jag kirurgen igen. Han fortsatte att vara brutalt ärlig. 10*10cm bröst ända in till bröstbenet var borttaget. Antal lymfknölar som är borta kunde han inte svara på, han talade om att man tar i tre sektioner och att det viktiga med att ta lymfknölarna är inte för att stoppa spridning, för sprider sig kan skiten göra ändå, utan för att skräddarsy bästa möjliga behandling efteråt. Han hade även med sig sjukskrivningspapper och jag höll med honom om att jag varit en smula för optimistisk när jag trodde att jag skulle kunna jobba en vecka efter operationen. Tre veckor ska jag vara hemma och vila läka och återfå rörligheten i armen. Sen kom en sköterska och tog bort dränaget, direkt efter kom sjukgymnasten för att gå igenom de rörelser jag ska göra för att läka bäst och snabbast möjligt bli rörlig. Helst skulle jag upp och promenera direkt om man skulle tro både henne och kirurgen…

Jag skulle få en ”kirurgisk BH” som skulle vara bra att ha när bröstet läker, men…dom var SLUT! Det fanns bara små storlekar kvar…Tur att jag hade förberett med amning-BH… man får reda sig själv.

Efter lunch kom äntligen min älskade Fredrik. Det var underbart. Jag fick lämna sjukhuset ”american style”, dvs i rullstol.

Resan hem var inte behaglig, men tack och lov så finns det ”trallalla”-tabletter.

Jag var så trött. Emilie var så orolig och glad på samma gång. Hon ville inte lämna min sida. När Fredrik skulle åka och handla grät hon först för att hon ville följa med och sedan för att hon inte ville följa med. När han kom hem grät hon för att han inte köpt en ”Hello Kitty” till henne på ”katten och hunden” (aka Lekia). Jag var så glad att min AK fanns där, men lille Alexander tyckte det var ett gyllene tillfälle att få feber och bli förkyld. Stackars AK, men ta hand om oss allihop gör hon ändå!

På kvällen när jag tänkte gå upp för att duscha hamnade jag i chock. Jag låg och skakade i hela kroppen, jag klarade inte att ta mig ur det. Fredrik fick ligga bredvid mig och smeka min panna och profylax-andas med mig för att spänningarna tillslut skulle avta. Det var jätteläskigt!

AK satt nere i soffan och sövde Emilie medan Fredrik lugnade mig.

Jag och Fredrik bytte plats i sängarna så att Emilie skulle rulla in i honom istället för mig när hon vaknar om natten. Fredrik läste ”the Hobbit” för mig tills jag somnade.

ONSDAG:

Jag var trött, jag hade ont, jag hade svårt att röra mig. Klara kom och muntrade upp oss en stund på eftermiddagen med bullar och glada tillrop.

Jag mådde så där, men det var bättre.

Jag pratade med min rektor Malin. Hon förstod att jag inte kan komma tillbaka till jobbet. Innan operationen hade jag skickat en förfrågan till mina kollegor. Jag hoppades att eleverna på LBS skulle göra en ”HARLEM SHAKE” LBS-style och lägga upp på LBS hemsida. Det förslaget hade möts med sående ovationer från min klass Gullepluttar! Nu ser jag fram emot att se vad de åstadkommer!

Alexander tycker Fredrik är fin, han är en ”baba” så han sov i Fredriks famn i omgångar, medan AK pysslade om oss.

Emilie bestämde att hon och Fredrik skulle köpa en ”uggla”…ja…den är nog egentligen en pingvin, men skit samma! Här är det en uggla. Den hade hon spanat in på stan några dagar tidigare och idag skulle HON HA DEN!!!!

Den kostade multum! Och det lustiga är att det är den lilla ugglebebisen som är den finast i Emis värld. Att den stora Ugglemamman kan diverse konster är rätt ointressant…men vad gör man inte för sin älskade unge!

På natten var Emi orolig. Hon hade tappat bort mig och var rädd att jag inte skulle vara där. Det skär i ett mammahjärta. Hon fick komma över till mig, sen bökade hon en stund och la sig hos Fredrik på nytt. Lilla stumpefian! Hon bryter ihop, styr och ställer och är inte helt lätt att ha att göra med, men hon speglar ju bara oss.

TORSDAG:

Idag har jag blivit MYCKET rörligare. Jag har svullnat lite mer under armhålan (tror jag…jag har inte riktigt vågat titta efter så noga), men jag har inte lika ont. Det gör ”sår-ont” och musklerna är trötta. Nätterna är jobbiga, då kommer de jobbiga tankarna, men en dag i taget.

Vi tog till och med en promenad idag. Jag rör mig som en gammal kvinna, långsamt och försiktigt, men jag rör mig! Och jag kan ha armen OVANFÖR huvudet nu! Det du!

Jag har fått en massa fina blommor och telefonsamtal under dagarna som varit. Tack alla för att ni finns! Massor med kärlek!