Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Jävla sår! Du drar och värker och sticker och ömmar. Jävla nerver, som brinner och värker. Som skriker vid minsta beröring. Som gör så att jag inte kan somna på kvällen. Som gör att jag tar 10 minuter på mig bara för att få på en skjorta. Som gör att alla kläder måste ha knappar fram, annars gör det för ont!

Igår innan jag la mig tog jag ett beslut. Jag skiter i att det gör ont! Jag tänker ignorera det! Jag sover UTAN bh! HA!

Jag antar att det är både det mentala och det fysiska som i kombination har börjat läka, för idag har jag faktiskt haft lättare att röra mig. Jag VET EGENTLIGEN att såren inte kan gå upp i sina sömmar. Jag KAN flyga, jag ÄR inte rädd!

Vi tog bussen till Gumsbacken för att handla. För min Skoda, som har varit hos bildoktorn aka Mekonomen i snart tre veckor, är tydligen mycket svår att laga. Mer om detta strax.

Hur som helst, jag, Emi, farmor Lotta och farfar Kjell tog bussen. Jag tror banne mig det är första gången Emi åker buss. Det gick bra på ditvägen, men på hemvägen fick Emi nått tokryck när vi stod vid busshållplatsen. Först försåg hon oss med stenar som hon pillade upp från gruset och stoppade i våra fickor, sen plötsligt,  KUTADE hon iväg från oss. Farmor efter. Emi sur för det var ju ”mamma” som skulle …eeeh…eller hur…så bra flyger jag inte än. Jag var rätt upprörd på henne.

När vi steg av bussen hemma bestämde hon sig också sig för att vara svår. Istället för att stå still och vänta på att busen körde iväg, skulle hon slita åt ett håll och jag höll fast henne i jackan. Varför förvandlas man själv till en treåring i dessa situationer? Som vuxen ska man sätta sig ner och förklara…inte ryta ”Sluta dra, du ramlar när jag släpper!…Nu släpper jag! Hör du det, nu släpper jag!” Och så släppte jag…och hon ramlade..och skrapade handen…och jag kände mig som världens värsta mamma när hon skrapar handen och jag får gå hem med en gråtande treåring som skriker ”Det är blooood! Det är bloooood!” ….smart Mia, smart….…bra gjort…Ett Hello Kitty-plåster botade det hela, men jag har fortfarande dåligt samvete.

På kvällen kom Ann Sofie, från mitt gamla arbetslag i Oxelösund, och hälsade på med choklad och blommor. Kram på er! Saknar er också!

Nu är det dax för lite ”Bond”. Jag har fått en ny respekt för action-hjältar. Jag skulle inte simma iväg efter att jag blivit skjuten, ramlat av ett tåg och åkt ner för ett vattenfall!