Solkatter och regnstänk

Spöket i duschen

Det är en mysig start på morgonen när Emy ligger på skötbordet och storskrattar åt något i duschen som bara hon kan se.

Enligt Fredrik så är Emys topp tre lista som följer:

1. Mamma

2. Mobilen över skötbordet

3. Pappa

Stackars Fredrik Men han kan inte konkurrera mot en spegel…en liten narcissistisk dam som hon är, precis som sin mor!

Linda och Maja var på besök idag. Maja och Emy ”lekte” en liten stund:

Maja och Emy

Sötnosar!

De lämnade tillbaka mina glasögon som varit på rymmen i deras trädgård, men som Johan överlistat och infångat. Yay!

Så var det höst

När vi skulle gå ut idag låg regnet som ett fint dis i luften, eller som Obelix säger: ” Det var ovanligt tät dagg idag.” Emilie var moderiktigt klädd för vädret med både mössa och liten tröj-jacka:

Höstbabe

Vårt mål var att hämta ett paket på posten. Eftersom Emilies mamma är bekväm så har jag efter lite efterforskningar nämligen köpt en sele som komplement till att bära i sjal. Sjal i all ära, men den ÄR bökig att använda, jag lyckas aldrig knyta den tillräckligt hårt plus att den är svår att ha med sig ut eftersom den är så lång att den sopar marken ren. Sååå nu har vi en så kallad manduca. Emilie var misstänksam, men efter några fundersamt arga vrål bestämde hon sig för att somna i den. Vi får se vad jag säger om den om några dagar när vi haft chans att ”gå in” den.

Manduca

(Notera den moderiktiga kräkfläcken på min tröjärm – mycket elegant)

Badtjejerna

Idag var vi på fika på biblioteket med några av tjejerna från vattengympan och deras små. Det var hemskt trevligt att träffa dem igen och jättekul att se deras små bebisar. Emilie var yngst i gruppen, men inte minst – så har hon en lång och ståtlig mamma också! Vi ockuperade ett rum med vagnar och barn, men till vårt försvar så fanns faktiskt bara två bord i det rummet och vi använde båda. Knasigt att höra till barnvagnsmaffian .

Det var förvånansvärt trevligt att få vara tillsammans med en bunt andra mammor, med samma funderingar och liknande upplevelser. Vi ska definitivt fortsätta hålla kontakten med badmammorna .

Världen är så stor, så stor…

…Emilie så liten. Men ändå så stor, en hel månad blev hon idag och hon är ett sådant begåvat barn. Hon är STARK i nacken och vill gärna ligga på axeln och kika på omvärlden, hon håller sitt huvud alldeles själv.

Vid fyra veckor och en dags ålder kunde hon ligga på mage och vända huvudet från ena sidan till den andra, det är duktigt för en sån liten typ.

Hon gillar också att sitta i babysittern och slår med armarna för att få mobilerna att skramla samtidigt som tungan jobbar i försök att smaka på det som låter .

Idag har vi köpt en mobil att hänga över hennes säng, med spegel och ljus och speldosa. Den var så spännande att jag hann hänga tvätt innan hon kom på att jag saknades. Bilder kommer senare.

Banne mej, var det inte ett Jellon!

Som det lilla lejon Emilie är så måste hon självklart ha ett ”Jellon”.

Historien om Jellonet har jag lärt mig av Emilies farmor, den går som följer:

Barnet kommer inspringande och berättar att det är ett ”jellon” i trädgården.

”Nej du”, svarar föräldern,” det finns inget lejon i trädgården. Nu får du gå upp till ditt rum och fråga Gud om vad det var du egentligen såg.”

Barnet går surmulet upp till sitt rum och väntar där tills det får tillåtelse att komma ner igen.

”Nå, vad sa Gud?” frågar föräldern.

”Han sa; Banne mig var det inte ett Jellon!”

Farmor och farfar

På tal om farmor så var farmor Lotta och farfar Kjell på besök, vi hoppas att de får en trevlig vistelse i Italien och att de snart kan komma förbi i Uppsala igen.

Dagen efter kom ”gammel”faster Ammi förbi en sväng. Harald fick inte komma in för han var lite förkyld, så han fick åka till apoteket och därefter vänta i bilen. Nu har Emilie en tjusig Leksand-body med matchande napp för eventuellt ishockeytittande…

”Gammel”morbror Per med familj skickade en söt prassel-bok-sköldpadda, det är fånigt vad mysigt såna babyböcker prasslar, jag tycker den är jättemysig att trycka på.

Gammelgammelfaster Inga skickade ett grattiskort med en rejäl slant, en liten del har redan omvandlas till Lilla Björn, som är otroligt lik Emilie:

Slutligen undrar jag ibland om det bara är mjölk Emilie får i sig, för en del miner hon gör efter amningen får mig att undra om hon är lite ”tipsy”:

(Av nån anledning vägrar bilderna att centreras…grrr!)

2 veckor gammal

Igår blev Emilie 2 veckor gammal och jag lade undan hennes sto 50 kläder som är för korta nu. Tänk vad ”stor” hon redan blivit, det kändes lite melankoliskt . Hon fick en present med posten från gammelmorbror Sven och mina kusiner, med en jättesöt gose-possum. Dagen till ära är hon stilfullt klädd i dräkt från mormor och body från farmor:

Hon sitter dessutom för första gången  i babysittern som snälla tant Linda lånat till oss

Och här ska vi ha rosa

Jag kände mig väldigt ”flickig” idag och bestämde mig för att fira lite med ett nytt tema på bloggen, helt i rosa med hjärtan

Och som pricken över i så måste Emilie få pryda detta inlägg med sitt bedårande ansikte:

En liten ”possessa”

Den 16 augusti kl 8.57 kom lilla Emilie Frida Galadriel till slut till världen. Förlossningen var långdragen eftersom jag inte öppnade mig trots värkar. Vi kom in till sjukhuset kl. 10.00 på lördagsmorgonen den 15 augusti. Då var jag öppen 3 cm så de skickade inte hem oss, men sa till oss att ta en promenad på sjukhusområdet och äta lunch. Jag käkade pannkakor och Fredrik åt paj. Det tog ett bra tag för mig att gå så vi var inte tillbaka förrän vid halvtvå. Då var jag öppen mellan 3 – 4 cm, så vi fick ett rum, dock ej ett förlossningsrum. Där testade jag TENS-apparaten, men den gjorde mig bara illamående. Jag satt och gungade på en pilatesboll och lyssnade på musik och andades. Vid kl 19 var jag fortfarande bara öppen 4 cm och vattnet hade ännu inte gått, så då tog de in oss på ett förlossningsrum och spräckte hinnan. Värkarna tilltog och jag började andas lustgas och Fredrik fick räkna ner värkarna åt mig. Jag öppnade mig till 5 cm, men inte mer. Kl 23 var jag fortfarande bara öppen 5-6 cm och jag kände mig helt hopplös, jag orkade inte bara andas och få lustgas utan jag bad om en epidural. Jag hade inte fattat hur borta jag var förrän epiduralen verkade. Det var som att jag återfick medvetandet. Jag kunde öppna ögonen och prata. När smärtan släppte började jag skaka okontrollerat, det var läskigt, kroppen var så spänd. Det tog ett tag att slappna av igen.

Mer värkstimulerande tillsattes sedan och en barnmorska försökte hjälpa till att öppna livmodern ytterligare. Vänstersidan av livmodermunnen ville inte mjukna så jag fick ligga på sidan för att barnets huvud skull trycka ut den. Klockan 4 på söndagsmorgonen var jag öppen 8 cm, då drog barnmorskan på droppet rejält och vid 5 röt jag åt Fredrik att ringa på klockan för jag kände att värkarna ändrades till krystvärkar. Vid kl 6 började jag krysta på allvar, men lillan bara åkte fram och tillbak. Hon mådde i allafall oförskämt bra, och var inte ett dugg stressad. Efter två timmar undrade jag om de inte kunde ta henne med sugklocka. Jag drack resorbvätskeersättning och åt dextrosol, annars hade jag inte orkat så långt. En sköterska frågade till och med om jag red, för jag har tydligen en stark bäckenbotten . Hursomhelst, en läkare tillkallades och hon beslutade att vi skulle ta till sugklocka, så efter 3 timmars krystvärkar tog det sju minuter att dra ut lilla Emilie. Inte helt utan dramatik, de fick klippa och jag sprack en hel del och Emilie blev lite chockad av den abrupta utfärden så hon tog en liten stund att komma igång med andningen. De klippte navelsträngen eftersom de var beredda på att rusa ut till återupplivningsrummet med henne, men det behövdes inte, hon fann sig snabbt. Sen fick Fredrik klippa av den symboliska stump som de lämnat .

Efter att jag fått ha henne en stund på mitt bröst skulle de sy mig, då fick hon sitta med sin stolta pappa. Det tog en och enhalv timme att snörpa ihop mig så jag är lite öm…

Vi blev kvar på BB till den 19 augusti eftersom lillan fick ett högt bilirubinvärde och de ville övervaka henne. Det blev aldrig aktuellt att sola henne dock.

Amningen kom igång, men vi hade lite svårt att få till det det första dygnet, men det löste sig när en vänlig nattpersonal lärde mig ligga ner och amma.

Nu har vi varit hemma ett tag och uppvaktas dagligen av diverse goda féer och vise män som kommer med gåvor till den lilla sessan xxx

Så här kommer lite bilder på vårat lilla underverk:

Klockar värkar :)

Klockan fem i morse började jag känna att det var nått skumt på gång, trodde först det var gaser, men eftersom det onda kom tillbaka med jämna intervall började jag ana att det var nått annat. Klockan sju kunde jag inte ligga kvar utan tog en varm dusch, sen la jag mig i soffan och började ta tid. Värkarna kommer med 3-4 min emellan och är ca 40-50 sek långa. Väckte Fredrik vid nio och ligger nu och tar det lugnt medan han gör sig iordning . Miranda är missbelåten med att dörren ut är stängd.  Så jag ska ligga här och klocka ett tag till sen ska jag ringa förkosssningen

Håll tummarna för att det faktist är på G och  att jag inte hamnar i en 24h latensfas

Kan måndag vara dagen D?

Nu har vi just kommit hem från mödravårdscentralen.  Allt ser fortfarande ”bra” ut. Jag har lite högre blodtryck, men fortfarande normalt. Bebisen sparkade mig hårt i diafragman när barnmorskan skulle känna att huvudet fortfarande var fixerat. Barnmorskan kände också efter om det var möjligt att göra en hinnsvepning (dvs att hon med fingret försökte lossa hinnorna kring livmodertappen), men min livmodertapp är fortfarande bakåtriktad (inte på väg att öppna sig i nån större utsträckning) så hon var orolig att göra mig illa.

Vi har nu en tid på måndag …det är ju lååångt dit….suck…för överburenhetskontroll. Har vi tur bestämmer sig skruttungen att komma innan dess, men jag har inga större förhoppningar utan är ganska inställd på att det blir en igångsättning. I Uppsala verkar det som att man inte går längre än v.42+3 innan de sätter igång förlossningen. På måndag är vi inne på v.42+1 så senast onsdag!

Min senaste krämpa är svårt svullna händer med ömma fingerleder. Jag var lite orolig att det var en begynnande havandeskapsförgiftning, men barnmorskan undersökte och hon hittade inga tecken på att det skulle vara det.

Ok…efter 9 månader så är 5 dagar inte så lång tid…:/ Jag får komma på lite projekt att sysselsätta mig med…kanske göra rent akvariet och rensa köksskåpen…happy happy, joy, joy…