Fredagen innan jag skulle till Eskilstuna för att opereras lämnade vi in Skodan för att:
Byta diverse smålampor som poppat under vintern.
Kolla om strålkastarna är rätt inställda, eftersom både halv-och helljuset känns väldigt svaga.
Kolla så att bromsarna tar bra. De frös när det var som kallast.
Fixa blätespännaren som pajat så airbaggen att slutat fungera.
Fixa vindrutetorkaren bak – den hade börjat vända på sig och putsa bakluckan istället för rutan. Inte helt praktiskt.
Fixa vindrutetorkarna fram som plötsligt slutat fungera.
Punkt 1-3 var lätt. Punkt 4-6 visade sig vara nästan omöjligt.
Först funkade inte mekonomens egna grejer till bilen – sen fick de FEL grejer som inte passade just den modellen – sen var plötsligt denna-dära-armen vid ratten-som-sköter-vindrutetorkaren trasig?????? – sen skulle den beställas – sen fick de fel, men fattade inte det förrän de satt dit den och det fortfarande inte funkade – sen skulle den beställas (igår) och bilen blev ”klar” idag….ELLER?
När vi hämtade den blev han som sköter kassan så förvirrad över det protokoll att han gav oss nyckeln och sa att vi får komma nästa vecka för att betala när han lyckats förstå vad som skulle tas betalt för.
Direkt efter att vi hade hämtat bilen åkte vi till ”hund och katten”+ Willies. Vi skaffade en ny bilbarnstol till trollungen. Hon har växt ur den bakvända. När vi skulle packa in Emilies gamla stol i bakluckan så GÅR DET INTE ATT ÖPPNA BAKLUCKEHÄRKET!!!! Och den här bilen är så avancerad att man minsann inte kan öppna manuellt med nyckel eller spak….den ska ”blipp-blippas” upp…
Jag ringde direkt till Mekonomen, men eftersom klockan var efter 17 hade verkstaden stängt, så jag lämnade ett meddelande i butiken till dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga…
Ja, lite trevligare var då att Sofia från Nyköpings Friskola kom på en fika och hade med sig en underbar hortensia från folket på skolan. Vi satt och skvallrade en stund. Trevligt, trevligt.
Emilie har för övrigt kommit in i sin ”blåa period”. Hon har målat hela sina händer plus underarmar blåa med en fin penna. Även mage, kinder, näsa och haka har en blå färg. Brave heart eller Smurfan? Ett bad i kväll kan nog vara lämpligt.
Jävla sår! Du drar och värker och sticker och ömmar. Jävla nerver, som brinner och värker. Som skriker vid minsta beröring. Som gör så att jag inte kan somna på kvällen. Som gör att jag tar 10 minuter på mig bara för att få på en skjorta. Som gör att alla kläder måste ha knappar fram, annars gör det för ont!
Igår innan jag la mig tog jag ett beslut. Jag skiter i att det gör ont! Jag tänker ignorera det! Jag sover UTAN bh! HA!
Jag antar att det är både det mentala och det fysiska som i kombination har börjat läka, för idag har jag faktiskt haft lättare att röra mig. Jag VET EGENTLIGEN att såren inte kan gå upp i sina sömmar. Jag KAN flyga, jag ÄR inte rädd!
Vi tog bussen till Gumsbacken för att handla. För min Skoda, som har varit hos bildoktorn aka Mekonomen i snart tre veckor, är tydligen mycket svår att laga. Mer om detta strax.
Hur som helst, jag, Emi, farmor Lotta och farfar Kjell tog bussen. Jag tror banne mig det är första gången Emi åker buss. Det gick bra på ditvägen, men på hemvägen fick Emi nått tokryck när vi stod vid busshållplatsen. Först försåg hon oss med stenar som hon pillade upp från gruset och stoppade i våra fickor, sen plötsligt, KUTADE hon iväg från oss. Farmor efter. Emi sur för det var ju ”mamma” som skulle …eeeh…eller hur…så bra flyger jag inte än. Jag var rätt upprörd på henne.
När vi steg av bussen hemma bestämde hon sig också sig för att vara svår. Istället för att stå still och vänta på att busen körde iväg, skulle hon slita åt ett håll och jag höll fast henne i jackan. Varför förvandlas man själv till en treåring i dessa situationer? Som vuxen ska man sätta sig ner och förklara…inte ryta ”Sluta dra, du ramlar när jag släpper!…Nu släpper jag! Hör du det, nu släpper jag!” Och så släppte jag…och hon ramlade..och skrapade handen…och jag kände mig som världens värsta mamma när hon skrapar handen och jag får gå hem med en gråtande treåring som skriker ”Det är blooood! Det är bloooood!” ….smart Mia, smart….…bra gjort…Ett Hello Kitty-plåster botade det hela, men jag har fortfarande dåligt samvete.
På kvällen kom Ann Sofie, från mitt gamla arbetslag i Oxelösund, och hälsade på med choklad och blommor. Kram på er! Saknar er också!
Nu är det dax för lite ”Bond”. Jag har fått en ny respekt för action-hjältar. Jag skulle inte simma iväg efter att jag blivit skjuten, ramlat av ett tåg och åkt ner för ett vattenfall!
Det är viktigt med stöd. Stöd med en styr-och-ställ-fröken(aka Emi), stöd med hemmet, stöd att må bra.
Vad jag inte riktigt förstod var att även en trasig tutte behöver stöd. Hade det funnits en ”kirurgisk”-BH i rätt storlek hade jag kanske sluppit ha så ont. Detta insåg jag igår kväll när jag grävde fram en sport-BH som inköptes strax innan operationen, men inte kommit på eftersom en sport-BH är lite trassligare att dra på sig än en man knäpper runt kroppen.
Hur som helst, jag trasslade på mig den ”byxvägen” och så snart den satt på plats minskade smärtan flera steg. Bara att slippa parera mot vobblande bröst gjorde under för min rörlighet. Sport-BH:n är min nya bff! Den satt på hela natten och följde mig genom dagen. Jag lyckades till och med dammsuga!!!
Visst, maken hade kunnat göra det, men han skulle hämta svärföräldrarna och jag KUNDE! SJÄLV!
Mer sport-BH:ar åt bröstopererade! Eller sjukhus som kan handhålla rätt storlekar, men man kan ju inte få allt?
Nu är Emis farmor och farfar på plats och Emi har kidnappat sin farmor. ”Här ska lekas!” Om farmor tror att hon får sitta still så tror hon fel, fel, fel! Har man visat att man kan leka med dockor så ser Emi till att man går ”all out”.
Tänk att det har gått en vecka sen jag opererades! En hel vecka! Och fortfarande invalido! Va FAN! Ska det vara så? Va? Va? …Ok jag är rätt feg när det kommer till att röra mig, men jag jobbar på det! Som sagt, inte helt lätt när man har en ”left arm of Doom”
Hur eller hur så var vi på vårdcentralen idag för att ta bort bandaget. ”Efter 3-4 dagar” stod det i info-papperet jag fick på sjukhuset. ”Om en vecka” sa kirurgen. Jag tror benhårt på kirurgen. Men ta bort det själv? My ass! Aldrig i livet!
Det fick distriktsyrran fixa! Och det gjorde hon så bra, så bra. ”Det ser fint ut” talade hon vänligt om – Puh! Jag var en ”smula” nervös över vad som skulle dölja sig under det inplastade förbandet. Nu har jag bara några ny-ditsatta tejpbitar som ska hålla ihop såret medan det läker och minska risken för att det drar ut sig mer än nödvändigt. Tutten ser rätt ok ut också, faktiskt. Ok, den är svullen och mycket mer ”uppnosig” än den oopererade (som fortfarande spanar ner mot naveln), men ingen uppenbar grop eller så. Emilie ville så klart följa med och i bilen dit sa hon att ”Vi får säga till doktorn att hon inte får göra sår!” barn är så kloka! Nej doktorn det är så jobbigt när du ”gör sår”. Du skulle ju göra mamman bättre, inte sämre!
Häromdagen fick Emi tvål i ögonen och har sen dess haft ett plåster i pannan. (Det fick sitta i pannan eftersom man ju inte kan sätta plåster över ögat.) Inne hos distriktssystern, medan jag krånglade på mig kläderna igen, bestämde Emi att hennes plåster också skulle tas bort. Så hon klättrade upp på britsen och fick det borttaget.
”Hello Kitty Guy”
Emi var lite orolig att jag skulle bli kvar på ”sjukhuset”, men som tur var kunde vi åka därifrån direkt efter.
Vi svängde förbi mitt jobb efter besöket på vårdcentralen. Det var visst utvecklingssamtalsdag idag. Hoppla, jag hade fått för mig att det var imorgon. Inte många elever, men jag träffade i alla fall några kollegor. Det var trevligt. Jag har stort förtroende för att min vikarie kommer klara biffen! Det får bli ett nytt besök vid ett annat tillfälle.
På kvällen kom ”stora” Klara förbi. Hon kallas så för att hon är gammal, inte på grund av hennes kroppsstorlek…eller….var det på grund av hennes stora vishet, byns visa gumma…ja… AK…hur var det nu?
Emilie attackerade henne och gjorde en ”spökbajs” av henne!
Spökbajsen attackerade i sin tur Emilie:
Det är tur att vi blir så vackra på bild! Notera Klaras ”evil eye” och demonbarnets lysande ögon. Ett mästerligt foto om jag får säga det själv!
Trevligt med lite sällskap på kvällskvisten!
Nu håller jag tummarna för att kunna duscha mig UNDER ARMEN, det börjar lukta rätt mycket ”natur”. Jag kommer ha en ”sexy side” och en ”hippie side”. Att inte få raka sig under armen…humm…kanske ska fläta och sätta pärlor där så jag får ”tazzels Maria Montazami-style”?
Från att armen känts som om den fått en rejäl dos tandläkarbedövning, till att kännas som en domnad fot du trycker mot golvet, det är inte behagligt, men jag antar att det är ett gott tecken. Jag inbillar mig att de avhuggna nerverna börjat leta efter varandra:
”Hallååå! Här är jaaag! Vaaaar är duuu, synapsen?!?
I natt uppstod ett problem som jag inte funderat över i och med att jag och Fredrik bytte sängplatser.
Emilie har blivit förkyld och låg och hostade och hostade. Eftersom det ligger en Fredrik mellan mig och mina mammatentaklar så var min sensor en aning ”off”. Jag lyssnade på hennes hostningar och började inbilla mig att hon hade JÄTTESVÅRT att andas…så jag väckte Fredrik. En sovande Fredrik fick order om att hämta hostmedicin. Emilie vaknade till och var irriterad över att lampan var tänd. Fredrik virrade runt i köket och visste inte i sitt sömndruckna tillstånd vad han letade efter. En sur Emi hasade över till mig och ylade att hon INTE VILLE HA hostmedicin. Fredrik, som tillslut lyckats lokalisera hostmedicinen, kommer upp och undrar hur många millilitrar hon ska ha. En rätt välmående (men sur) Emi tycker att hon ska få somna om i fred. Fredrik får ställa ifrån sig hostmedicinen och lägga sig igen…
Jag har en ”left hand of Doom”
Den hindrar mig från att ligga på sidan. Jag vill sova på siiiiidan! *Yyyyyyyl!*
Mummel mutter… men den rör sig och det är vällabra. Jag måste börja promenera mera, nu när jag tagit sista sprutan med blodförtunnande, för att inte få blodpropp, för det vore väl lite väl tycker jag.
Det har för övrigt brutit ut en fejd. Alexanders ömme fader och självutnämnde Djurgårdare uppskattade visst inte att Klara lobbar för att göra en AIK:are av hans son. Följande fanns att läsa på min Facebook imorse (jag har tagit mig friheten att lägga in illustrationer där jag tyckte det var passande):
”Då jag än icke kan skriva meddelanden på Klara Kjellbergs vägg
kommer följande: De sju S:en. Stunden: Nu. Ställe: Nyköpinhsområdet. Styrka: Klara samt ex antal gnagare. Styrka: Några obetydliga individer. Sysselsättning: provokationer. Symbol: Gul och svartranding fana (ytterst ful). Sagesman: Daniel Hjelmgren.
Då försök att försöka få över en sann Djurgårdare över till detta vidriga patrask innan myndig ålder uppnåtts anses detta som en krigsförklaring och vi kommer go North Korea on your ass!
Då Djurgårdaren endast uppnått en ålder av åtta månader kommer följande åtgärder vidtas: Ilskna meddelanden medelst Facebook. Vattenballonger kommer vina över eder som så som Stalin orglarna ven över nazisterna så fort fienden skådad. Kristina Lugn och Bruno K Öjer kommer bedriva otukt på eder farstukvist samt överlämna sitt kärleksbarn till eder.
Om en ursäkt ifrån Klara ej mottagits senast 23/12-13 kommer kriget börja.
Ps. Jag var inte helt nykter när jag skrev detta så vet inte riktigt vart det hamnade. Men om någon fixar så Klara ser detta blir jag glad. Stora kramen”
Jag fnissar fascinerat och ser fram emot fortsättningen! Jag är rädd att ”Dannis” är ute på djupare vatten än han anar…
För övrigt så var pappa här med sin gigantenorma platt-TV. Nu har den gamla platt-Tv:n fått ryka. Systeryster och fadern monterade in all boxar och annat och kollade så de fungerade. Nu kan vi ha bio här!
Mindre roligt var att pappa även enleverade AK och återförde henne till ovan nämnde Dannis. Både jag och Emilie tyckte att det var ledsamt. Som tur är har vi kvar Amandapippi iallafall en liten stund till in på kvällen innan även hon måste bege sig hemåt. Vem ska nu laga mat åt oss? Pyssla om oss och hålla hushållet rullande?
Vi tog en promenad på kvällen och min arm upptäckte att den kunde hänga fritt. Det var inte skönt, men den kunde!
Nu snor busbubblan sin faders chips. Jag ska luta mig tillbaka och undersöka vad min nya TV kan för spännande konster.
Imorgon överväger jag att ta kontakt med vårdcentralen och be dem hjälpa mig lägga om operationssåret. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot att byta förband. Mest skräckblandad.
Jag måste lära mig hur jag laddar upp bilder smidigare från min mobil. Då hade jag kunnat lägga upp alla bilder på blommor jag fått de senaste dagarna. Blomsterbudet i Nyköping börjar bli stammis!
Idag var hans kommentar: ”Blommor till Mia igen!”
Jag älskar mina fina blommor. Det är så fint!
När jag kom hem från sjukhuset hade Emi och AK gjort en tjusig tårta. Emi fick välja fritt ur skafferiet, så det blev en chokladig strösselkaka med bananer, maränger, rice crispies, singoalla- och ballerinakex:
Tjusig va!
Jag läker sakteligen. Igår var jag så rysligt trött, men jag tog mig ut en stund i alla fall. Jag har svullnat väldigt precis över bröstkorgen bredvid bröstet, under armen. Det plus att nerverna är kapade under armhålan gör det svårt att avgöra var min arm befinner sig jämtemot kroppen. Jag gör min sjukgymnastik och lyfter en arm som väger bly!
Det gör inte fullt så ont längre, men jäklar vad trött jag var på att vara invalid under gårdagen. DÅ fick jag en uppmuntran från min skola. MEN12 blev först ut med en Harlem shake! Good job MEN12, Ronny och Linda!
Jag väntar med spänning på vad som kommer härnäst. Jag har fått höra att det finns planer på en mer omfattande shake, men stor creed till er som kom först! Älskar LBS-väskorna på huvudet! Det tycker jag var en mycket moderiktig touch!
Jag har svårt på kvällarna. Att komma till ro när jag ska sova är inte lätt. Jag längtar verkligen efter att kunna sova på sidan! I natt fick jag ta en trallalla-tablett innan jag släckte lampan. Sen fick Fredrik läsa ”The Hobbit” för mig tills jag somnade. Det är mysigt att lyssna på högläsning.
Igår kom ”mamma Klara” hit en sväng och underhöll en stund. Trevligt, trevligt. Hon har onda planer för lille Alexander. Han saknar visst en speciellt plagg:
Vad ska hans pappa (Djurgårdare) säga då? Jag fascineras av er fotbollsfantaster Ni är bra söta!
Idag kom Amandapippi på besök. Hon har blivit uppgraderad från faster till syster till Emi. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men varför inte?
Hon hade skojig choklad som spraklar i munnen, blommor och en sööööt nalle som hon själv sytt. (bild kommer senare när jag orkar placera den och fota.)
Emi tycker mycket om sin Amandapippi Hon leker bra! Hon introducerade mig även för ”Storybird” http://storybird.com/
Den kan jag och Emi skapa finfina sagor med!
Ikväll ska vi begå mello, till Fredriks stora fasa! Muahahahaha! Han är alldeles för tuff, hård och besynnerlig för sådana enkla folknöjen. Han lär dra hörlurarna över huvudet och sitta suckande framför WoW resten av kvällen.
Ja, så var det operationsdax. Jag var rätt nervös. Planen var att:
*Göra en isotop-injektion kl.11 – den spårar rätt på lymfknölarna i armhålan så att kirurgen kan ta ut sentinel node för cancer analys, är den frisk behöver man nämligen inte ta fler lymfkörtlar.
*Opereras kl.11.30
*Vakna, träffa Fredrik och komma till patienthotellet Althea.
Det blev inte ”riktigt” så…
Vi kom i väldigt god tid, redan halvtio var vi i Eskilstuna. Först skulle ja enligt direktiv hänga av mig jackan och ställa in ryggsäcken i ett skåp i huvudentrén. Sagt och gjort, därefter virrade vi bort till klin. för injektionen. Där fanns ingen i expeditionen så vi satte oss i väntrummet. Vid expeditionen fanns lappar ”din åsikt är viktig för oss”….mmmh jasså?
En förvirrad dam som tycktes höra till avdelningen frågade oss om vi hade tid. – Ja klockan 11 svarade vi. Tio över elva hade ingen brytt sig om att ta hand om mig så jag började känna mig stressad och gick till expeditionen igen för att kolla om någon var där. Nämnda dam satt en bit in. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och sa ”Jag ska vara på centraloperation om tjugo minuter, så jag börjar känna mig lite stressad.” ”Oj då” svarade hon ”Ja men kom med här.”
Jag fick lägga mig på en brits och hon talade om att hon skulle hålla om min bröstvårta och lyfta bröstet ”som ett tält” och sen injicera isotopen i bröstgården….AJ SOM FAN, HELVETS JÄVLAR!
Sen gick vi till centraloperationen. Vi frågade om Fredrik fick vara med på uppvaket. ”Nej, nej, men vi ringer honom så snart du är vaken”…mmmh ok….”När ungefär kan det bli?”…”Ja, det kan vi inte säga!”…Oooookej….
Så där skildes våra vägar. Fredrik satt på sjukhuset och väntade…och väntade….och vääääääääääntade……..
Jag fick först svida om till tjusig blå rock och läckra sjukhusstrumpor. En sjuksköterska vid namn Mats hade hand om mig. Jag fick nål i handen, fick grunda med diverse tabletter som skulle få mig att må bättre vid uppvaket och en ”trevlig” brits att ligga på. kl.12 talade Mats om för mig att ”om 45 minuter så…” ”Är det ok att jag hämtar min bok?” Undrade jag. En annan sköterska undrade om jag var på rymmen när jag gick bort till mitt klädskåp och hämtade boken. 45 minuter gick, ytterligare 15 gick…”Det lyser fortfarande rött där inne, så jag vet inte när det blir din tur” fick jag veta kl.ett. Klockan två kom kirurgen. Han undrade varför jag inte varit på röntgen innan jag kom till centralop. och var irriterad över att bröstcentrum inte sett till att jag gått dit. Han talade också om för mig att han inte förstod varför inte hela bröstet skulle tas, eftersom mammografiplåtarna från förra gången visade på en 4 !!!! cm stor tumör…inte 2 som jag fått höra för en vecka sedan…
Han var väldigt rak och förklarade att om patologerna inte var nöjd med de marginaler han tog skulle jag få göra ytterligare en operation då hela bröstet ryker och att analysen av portvaktsnoden kunde vara missvisande så även en axialutrymning kunde bli aktuell vid ett senare tillfälle. ”Om du vaknar med dränage så betyder det att vi fått göra en axialutrymning och att vi hittat cancerceller i lymfkörteln.” …Hepp….
Jag gick en pil ritad över tutten så de tog rätt bröst och sedan hämtade en sköterska mig. Jag fick lägga mig på operationsbritsen och de ordnade med armstöden så att jag låg i rätt ”korsfästa” position.
kl.18 var jag visst tillbaka på uppvaket. kl.18.30 var jag medveten om att jag var vaken. kl.19 fick jag veta att de gjort en axialutrymning…skiten fanns i lymfkörtlarna och tumören var 4 cm tvärsöver. Klockan var för mycket för att få komma till patienthotellet så de skulle hitta ett rum till mig på sjukhuset. Jag fick en telefon och fick ringa Fredrik. Men jag visste inte var eller när vi skulle få träffas.
Jag skulle visst ligga på akutvårdsavdelningen, AVA.
kl.20 hade ingen hämtat mig. Mats ringde AVA igen…nej de visste inte att de skulle hämta mig….
En sköterska hämtade min jacka och ryggsäck vid huvudentrén. Där träffade hon visst Fredrik och sa att jag skulle ringa honom. Han undrade om han inte kunde få följa med till uppvaket i alla fall. Nej, det fick han inte…Jag fick ingen telefon att ringa honom. kl.20.30 stängde sjukhuset, Fredrik blev utslängd och trodde att jag måste somnat om eftersom han inte hört från mig. Så han började bege sig hemåt. Det visste inte jag. Jag låg på uppvaket och väntade på att få lämna det och äntligen träffa honom.
Nånstans vid den tiden ville Mats få åka hem, han hade egentligen slutat. En annan skötare bytte av honom, ringde AVA en tredje gång…de visste fortfarande inte att jag skulle dit…sen tog han min brits och körde dit mig. Jag fick äntligen tillgång till telefon och ringde Fredrik för att tala om var jag var. Då satt han i bilen hem.
Jag var så LEDSEN! Jag var så ensam. Jag grät och grät. Stackars Fredrik grät han med.
Mörka tankar och ont och trött.
Att sova på AVA var inte som att sova på hotell…sjuksköterskorna glömde att stänga dörren till mitt rum och en man i ett rum nära mitt mådde verkligen inte bra…
kl.23.30 lyckades jag ta mig ur sängen, gå på toa, få på mig pyjamasskjortan istället för operationsrocken, stänga dörren och borsta tänderna. Jag var SVÅRT nöjd med mig själv!!!
TISDAG:
På morgonronden träffade jag kirurgen igen. Han fortsatte att vara brutalt ärlig. 10*10cm bröst ända in till bröstbenet var borttaget. Antal lymfknölar som är borta kunde han inte svara på, han talade om att man tar i tre sektioner och att det viktiga med att ta lymfknölarna är inte för att stoppa spridning, för sprider sig kan skiten göra ändå, utan för att skräddarsy bästa möjliga behandling efteråt. Han hade även med sig sjukskrivningspapper och jag höll med honom om att jag varit en smula för optimistisk när jag trodde att jag skulle kunna jobba en vecka efter operationen. Tre veckor ska jag vara hemma och vila läka och återfå rörligheten i armen. Sen kom en sköterska och tog bort dränaget, direkt efter kom sjukgymnasten för att gå igenom de rörelser jag ska göra för att läka bäst och snabbast möjligt bli rörlig. Helst skulle jag upp och promenera direkt om man skulle tro både henne och kirurgen…
Jag skulle få en ”kirurgisk BH” som skulle vara bra att ha när bröstet läker, men…dom var SLUT! Det fanns bara små storlekar kvar…Tur att jag hade förberett med amning-BH… man får reda sig själv.
Efter lunch kom äntligen min älskade Fredrik. Det var underbart. Jag fick lämna sjukhuset ”american style”, dvs i rullstol.
Resan hem var inte behaglig, men tack och lov så finns det ”trallalla”-tabletter.
Jag var så trött. Emilie var så orolig och glad på samma gång. Hon ville inte lämna min sida. När Fredrik skulle åka och handla grät hon först för att hon ville följa med och sedan för att hon inte ville följa med. När han kom hem grät hon för att han inte köpt en ”Hello Kitty” till henne på ”katten och hunden” (aka Lekia). Jag var så glad att min AK fanns där, men lille Alexander tyckte det var ett gyllene tillfälle att få feber och bli förkyld. Stackars AK, men ta hand om oss allihop gör hon ändå!
På kvällen när jag tänkte gå upp för att duscha hamnade jag i chock. Jag låg och skakade i hela kroppen, jag klarade inte att ta mig ur det. Fredrik fick ligga bredvid mig och smeka min panna och profylax-andas med mig för att spänningarna tillslut skulle avta. Det var jätteläskigt!
AK satt nere i soffan och sövde Emilie medan Fredrik lugnade mig.
Jag och Fredrik bytte plats i sängarna så att Emilie skulle rulla in i honom istället för mig när hon vaknar om natten. Fredrik läste ”the Hobbit” för mig tills jag somnade.
ONSDAG:
Jag var trött, jag hade ont, jag hade svårt att röra mig. Klara kom och muntrade upp oss en stund på eftermiddagen med bullar och glada tillrop.
Jag mådde så där, men det var bättre.
Jag pratade med min rektor Malin. Hon förstod att jag inte kan komma tillbaka till jobbet. Innan operationen hade jag skickat en förfrågan till mina kollegor. Jag hoppades att eleverna på LBS skulle göra en ”HARLEM SHAKE” LBS-style och lägga upp på LBS hemsida. Det förslaget hade möts med sående ovationer från min klass Gullepluttar! Nu ser jag fram emot att se vad de åstadkommer!
Alexander tycker Fredrik är fin, han är en ”baba” så han sov i Fredriks famn i omgångar, medan AK pysslade om oss.
Emilie bestämde att hon och Fredrik skulle köpa en ”uggla”…ja…den är nog egentligen en pingvin, men skit samma! Här är det en uggla. Den hade hon spanat in på stan några dagar tidigare och idag skulle HON HA DEN!!!!
Den kostade multum! Och det lustiga är att det är den lilla ugglebebisen som är den finast i Emis värld. Att den stora Ugglemamman kan diverse konster är rätt ointressant…men vad gör man inte för sin älskade unge!
På natten var Emi orolig. Hon hade tappat bort mig och var rädd att jag inte skulle vara där. Det skär i ett mammahjärta. Hon fick komma över till mig, sen bökade hon en stund och la sig hos Fredrik på nytt. Lilla stumpefian! Hon bryter ihop, styr och ställer och är inte helt lätt att ha att göra med, men hon speglar ju bara oss.
TORSDAG:
Idag har jag blivit MYCKET rörligare. Jag har svullnat lite mer under armhålan (tror jag…jag har inte riktigt vågat titta efter så noga), men jag har inte lika ont. Det gör ”sår-ont” och musklerna är trötta. Nätterna är jobbiga, då kommer de jobbiga tankarna, men en dag i taget.
Vi tog till och med en promenad idag. Jag rör mig som en gammal kvinna, långsamt och försiktigt, men jag rör mig! Och jag kan ha armen OVANFÖR huvudet nu! Det du!
Jag har fått en massa fina blommor och telefonsamtal under dagarna som varit. Tack alla för att ni finns! Massor med kärlek!
Jag förstod från ultraljudet att det inte var bra. Jag hade rätt. Tyvärr. Veckan efter att jag och AK var i Eskilstuna var hemsk, obeskrivlig och ett hav ångest och rädsla. Jag läste alldeles för mycket och oroade mig ännu mer. När jag och Fredrik återigen åkte till Eskilstuna den 13 februari var jag beredd på att bli av med båda brösten och mer om det behövdes. Min fråga till läkaren var om det var en nackdel att ta bort rubbet. Läkaren såg lite förvånad ut över min radikala inställning och sa försiktigt att ”Vi tänkte bara ta en tårtbit och göra en sentinel node biopsi.” På min fråga hur stor tumören var svarade hon att den såg större ut på röntgen, men att ultraljudet visade på en ca 2 cm stor knöl. Läkaren talade om att jag skulle opereras så snart som möjligt, i början av mars, då inflikade Ann snabbt att hon redan bokat en tid till mig, redan om en vecka, den 25 februari. Hon var snabb att säga att jag prioriteras för att jag är ung.
Inne hos ”min” sköterska, Ann, fick vi mer information. Jag fick en rosa-bandet-necessär som både jag och Fredrik fnissande sa att ”den kommer en liten typ hemma vilja ha”. Då fick jag en till att ge till Emi.
Sen bröt jag ihop, bröstsköterskan Ann lämnade oss ensamma så vi fick kramas en stund.
Jag skickade mejl till mina kollegor och till dagis.
Emilie funderade en del och jag förklarade för henne att ”det är inte mamma som är sjuk, det är mammas tutte som är sjuk och doktorn ska laga mammas tutte.”
Det underbara är hur alla sluter upp runt mig när jag talade om att jag blivit sjuk. Att känna att jag kan luta mig mot er är ovärderligt. Jag måste bara lära mig att be om hjälp. Det är inte så lätt för en ”duktig flicka”.
Veckan som följde var jag sammanbitet beslutsam att göra ett bra överlämnande till min vikarie. Hela sportlovet satt jag och skrev omdömen och gjorde planeringar och uppgifter.
På söndagen kom pappa med AK, lilla bebisbubblan Alexander och luffen Kingston. Emi visste att hon skulle vakta Alessander tillsammans med AK medan pappa körde mig till doktorn. Nu orkar jag inte skriva mer idag. Imorgon tänker jag dra historien om bröstoperationen!
Igår var jag och min bästa AK på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
Vi snurrade ett bra tag inne i Eskilstuna eftersom gps:en fick tupp-juck och ville att vi bl.a. skulle köra gå-gatan på väg till sjukhuset.
Varför var vi där? Jo, för att nått djävulskap växer i mitt vänsterbröst. Nått ondskefullt som sträcker ut sina tentaklar och fyller mig med mörker. En knöl som trycker mot nerverna.
Mammografi, ultraljud och cellprov…På ultraljudet såg jag den. En stjärnformad tingest som sträcker ut sig i övre delen av mitt bröst som en loj katt på ett fönsterbräde. Vad är positivt? Tja, att läkaren inte kunde se något mer än den, hon såg inget mer, inget i lymfkörtlarna, inga FLER knölar.
Strax innan 17 ringer ”min” sjuksyster Ann. ”Nej, de kan inte se vad det är för cellförändring eller ge ett besked per telefon. På tisdag har de patologi-konferens, då deltar både patolog och onkolog…” då bestämmer de min dom. Ann ska skicka en ny kallelse, så jag får komma redan nästa vecka..eller veckan därpå…och höra vad läkaren har hittat.
Att knölen ska bort var tydligt. Hur mycket mer som försvinner återstår att se. Kanske en bröstförminskning, kanske jag blir amazon?
Jag vill bara skrika: ”Din jävel! Du tog mig inte första gången och nu är du tillbaka på nytt!” Jag vill bara gråta, men gråten fastnar i strupen, i magen, i bröstet.
Bröstcancer är ingen dödsdom längre, intalar jag mig. Jag är i limbo.
”Life must go on, inside my heart is breaking, my makeup may be flaking, but my smile stays on.”
I mitt inre hör jag sånger, gång, på gång, på gång.
Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet. Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö. Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.
Här är allting som jag drömde om. Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till. Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.
Här är min vilja att få leva. Här är vännerna som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill. Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Mitt enda liv.
…bra gjort…Ett Hello Kitty-plåster botade det hela, men jag har fortfarande dåligt samvete.
Älskar LBS-väskorna på huvudet! Det tycker jag var en mycket moderiktig touch!
Gullepluttar! Nu ser jag fram emot att se vad de åstadkommer!
